Kilos-borren och gäddornas förbannelse

Det låg som en förbannelse över hemmavattnet denna morgon och, jag ber om ursäkt Aleksander, det kan ha varit mitt fel. Det började nämligen inte så bra.

07.00 ringde klockan. Precis som alla andra morgnar nu när jag är sjukskriven för knät. Det är tiden då grabben ska väckas så att han hinner med skolbussen. Det dröjde några förvirrade sekunder innan jag insåg att det; 1. var lördag 2. var precis den tid då jag bestämt träff vid sjön med Aleksander. Det var alltså inte alarmet som hade ringt...
Att passa tider är nästan som en religion för mig och att jag försover mig hör inte till vanligheten. Skamsen och stressad ringde jag upp min tålmodige vän och förklarade läget. Tjugofem minuter senare var jag på plats.

Väl där visade det sig att urglesningen av näckrosor inte kommit så långt som jag hade hoppats. Men det skulle gå att fiska, dock inte på de platser där jag helst hade velat. Vi gav oss ut och styrde mot sjöns norra delar.

Aleksander hade ett pet ganska omgående men sedan blev det stiltje med aktiviteten. Och stiltje... Det var så vansinnigt trögt och det spelade ingen roll vilken typ av rörelsemönster, storlek, ljud eller färg vi än presenterade.

Inte ens detta galet fina tailbete som låg i lådan häromdagen dög; Little Miss Ronin från Ronin Lures i färgen Pinky the Pike.

Kanske var det bristen på vind, tänkte vi. Vi nötte oss söderut utan ett enda resultat att redovisa. När vi kom tillbaka till båtplatsen passade vi (Aleksander) på att hämta min telefon som jag av stress glömt i bilen.

Fisket fortsatte söderut, så pass långt att vi kom in på, av oss, ofiskade vatten. På vägen dit fick plötsligt Aleksander ett hugg, äntligen! När den mindre gäddan närmade sig båtkanten utbrast han:
- Oh, jävlar vilken abborre! Håven... håven!
Jag håvade en riktigt fin bonusborre som högg på en Mcrubber, red tiger.

1090 g

Jag hade enbart gädda på hjärnan denna dag men abborrspöt var med ifall knät skulle bli för ömt och svullet för stående dängande. Efter Aleksanders fina fisk bytte jag och fick ett ruskigt abborrhugg direkt på en Texasriggad swimming ribster. Fisken bommades men abborrarna var kvar i området. Aleksander tappade en till på Mcrubber, jag tog en mindre och sedan bommade jag ytterligare ett stort hugg. Popper provades men dög inte och sedan hade tydligen stimmet bestämt sig för att dra vidare.

Gäddfisket fortsatte men det var helt resultatlöst. Fullkomligt förbryllade nötte vi vidare. Vid några få och korta tillfällen bytte jag till det mindre spöt och vid ett av dessa tillfällen fick även jag en hyfsad borre.

650 g

Vinden ökade och hoppet om gäddor i samma takt. Men vi lyckades aldrig, bortsett från en snipa på litet spinnerbait för Aleksander. Det spelade ingen roll vad vi än gjorde, gäddorna var surare än vad jag sett dem på länge. Kanske för att jag jinxat hela passet med min talanglösa start? Kan vissa tro att en banan eller en uppfälld håv faktiskt kan påverka fiske negativt så är det väl knappast långsökt att min försovning kan ha gjort detsamma (bull-shit)?

Nåväl, det var med en känsla av att ha blivit besegrade som vi gav upp efter fem timmar då det blivit dags för andra åtaganden. Det var förstås trevligt att få komma ut för första gången på över en vecka men fisket var bedrövligt. Två fina tröstabborrar har vi åtminstone att glädja oss åt till nästa gång.

Skitfiske på er, så länge!