lördag 29 november 2014

The Pike Father och Caesarlures på besök

Sedan en dryg vecka var det bestämt att jag skulle guida två gäster på mitt hemmavatten, Klas och Mikael.


När slutet på veckan närmade sig började SMHI att kasta ur sig hot om en massa hemska minusgrader. På fredagens kväll såg det inte så farligt ut och vi bestämde oss för att köra. Men i morse var det -4 och vindstilla. När jag stod och drog på mig dubbla långkallingar hann jag tänka att det värsta som kunde hända var att isen låg i den lilla viken vid båtplatsen. Jag hade fel. På en enda natt hade 90% av sjön fått sig en tunn ishinna! Vad ända in i...? Lika stor procent av mina heta ställen var plötsligt ofiskbara.

Ishinna så långt ögat kan se. Till höger i bild en ränna längs
vassen som isbrytarbåten åstadkommit.

Det var dock med gott mod som vi lastade in oss i båten och lekte isbrytare ut till en liten pool med öppet vatten. Morgonen började riktigt lovande trots de tuffa förutsättningarna. Mikael drog en 2-kilos på första kastet med sin egna Big McManus paddel.



Så där ja, tänkte vi och nötte vidare längs vassen trots is i spöringar och linspridare. Jag hade kort därefter en följare som tyvärr ratade betet och vände några meter från båten. Mikael bommade sedan ett försiktigt hugg inne i vassen. Vi körde vidare och plötsligt hör jag att något är på gång bakom mig. När jag vänder mig om syns en stor fisk i vattnet som tagit Mikaels McManus jerk precis vid båtkanten. Innan jag knappt ens hunnit reagera ligger fisken i håven. Det visade sig att Klas har minst svart bälte i kung-fu-håvning. Hans snabbhet var avgörande då kroken lossnade i samma ögonblick som gäddan synade insidan av nätet. Snyggt jobbat!

Lång och slank dam runt 105 cm och 7,5 kg
Dagen hade sålunda börjat långt över förväntan och hoppet värmde mer än vad minusgraderna kylde. Där tog dock fisket slut, eller åtminstone huggen. De resterande 4-5 timmarna var stendöda. Kanske också beroende på att vi tvingades fiska om samma områden där vi redan hade varit. Den lilla isfria pool som fanns gav oss inte direkt mycket spelrum. Humöret var ändå på topp turen ut tack vare gott sällskap, mycket kaffe och värmande chiligryta. Trangiaköket är ett måste i båten vid minusgrader!

Det var en mycket trevlig tur trots kylan och ännu en fin metersfisk fick syna insidan av båten. Mina gäster för dagen verkade också nöjda och de är varmt välkomna åter! Fast nästa gång får passet nog planeras in när det faktiskt är möjligt att fiska på mer än 300x50 meter...

Skitfiske på er, så länge!


torsdag 27 november 2014

Livebloggning på lördag

Jag skulle egentligen inte ha fiskat idag men syndromet satte sina klor i mig och ledde mig till ån efter jobbet. Tur att man alltid har grejorna med i bilen och därmed är redo som en scout. 
McManus Tail från CaesarLures fick jobba och lyckades locka till sig sex hugg på en timme. Det var dock bara ett av dessa hugg som var ordentligt och resulterade i avkrokning av en arg 2-kilos.


På lördag, när jag får två gäster i båten, tänkte jag försöka mig på att liveblogga mellan 8 - 15. Detta har jag aldrig provat så vi får se hur det går. Täckningen är sådär på sjön och det finns risk att det stjäl för mycket dyrbar fisketid. Går det så går det annars blir det rapport efter avslutat pass som vanligt. 

Skitfiske på er, så länge!







onsdag 26 november 2014

Feber, fiskesug och finbesök

Efter en och en halv dags sängliggande med feber så är fiskeviljan mer än lovligt stark. Man har ju mer tid att längta då, när man inte är på jobbet. De fåtal dagar jag är sjuk brukar, inte helt osannolikt, fyllas med fiskerelaterade förströelser. Fiskesnack, Fisheco, Youtube, bloggar och kanske en och annan fisketidning ibland. När dessa kanaler har synats och tristessen gör sig påmind kan man ju alltid plocka fram fiskeväskan och tillverka lite fler shallowskruvar eller tafsar. Trots att lagret redan är välfyllt.

När jag rotade i lådorna hittade jag en paddellös Hippishake som blivit amputerad av en Misterhultsgädda när jag besökte Freddan senast. Det var tyvärr en av mina favoriter; svart/pearl med lite orange buk. Denna var värd att rädda så jag började att rota i hinken för att sno en paddel från någon annan. Dessvärre hittade jag ingen lämplig Hippishake att lemlästa. Hmm, kanske en SZ-paddel? Klart det funkar men med få kvar ville jag spara dem till tailbetena. Det fick bli en curly istället.


Kanske ett vinnarbete för de där riktigt köldstela och tröga gäddorna som bara vill ha något sakta och sävligt? Det visar sig på lördag då nästa pass är inplanerat. Då får jag nytt finbesök från huvudstaden. En skicklig betesbyggare och en välkänd bloggare ska guidas på mitt hemmavatten. Enligt SMHI ska vädret bli närmast identiskt med det jag hade i söndags då jag närapå bommade och blev lite bitter på kuppen. Men nu är ju den typen av fiske avklarat så på lördag kommer de stora att vara aktiva och hungriga, har jag bestämt...

Skitfiske på er, så länge!


söndag 23 november 2014

Vikten av en snipa

En tung gråhet bäddade in morgonen. Dimman svävade över det spegelblanka vattnet medan jag lastade i utrustningen i båten. Solen gick upp vid åttatiden men det märktes knappt bakom det mulna.


Det är ytterst sällan som jag har haft bra fiske i "min" sjö när vinden uteblir. Denna dag var dessvärre inte annorlunda. Det var nästan löjligt trögt. Då vattnet är väldigt kallt nu så fiskade jag, under den första 1,5 timmen, enbart långsamt med svävande tailar i olika storlekar och färger. Resultatet? Inte ett pet! Därefter provade jag shadar, även där i diverse färger, storlekar och rörelsemönster. Under nästkommande 1,5 timmen hade jag heller inte en enda kontakt! Vad i h......? Tre timmar stendött fiske och den utlovade vinden, om än svag, visade sig aldrig. Vid det här laget började jag att bli något frustrerad.

Värt att nämna är också det faktum att jag inte såg ett enda vak under hela passet, vare sig av gädda eller betesfisk, vilket man alltid annars brukar göra. Jag nötte på i ytterligare en timme med blandade beten och lyckades till slut knipa en snipa som högg försiktigt på en blå/vit Wingman. Det blev alltså inte bom i protokollet men det var sannerligen på håret.

Inte ens min fångstgivande Syndrom Tail lyckades att leverera. 
I skrivande stund, sittandes med en kopp kaffe vid köksbordet, kommer jag inte ifrån den negativa känsla som nu formar mina ord. Vanligtvis hittar jag alltid det positiva trots trögt fiske. Glädjen i att få vara på sjön, lugnet, naturen. Men ärligt sagt är jag mest bara sur idag då det enda denna tur gav var iskalla händer och ett stukat fiskesjälvförtroende. Våga vara bitter! ;)

Hoppas att ni har/får ett mer skitaktigt fiske än vad jag hade, denna dag!

lördag 22 november 2014

Spinnsyndrom på Antispinnmässa

Idag var det dags för den årliga mässan Från fluga till antispinn. Den hålls varje höst på Upplands Motor i Uppsala och inriktar sig enbart, som namnet antyder, på flugfiske. Trots att jag ju inte använder mig av denna förnäma teknik så tyckte jag ändå att det kunde var intressant att göra ett besök. Om inte annat för att träffa min vän, flugbindaresset Ulf Hagström.

Mest häng för min del blev det hos Ulf.
Stephan "Dansken" Nielsen från Sporting tittade förbi.
Ulfs vackra flugor på display.


Det var lagom mycket folk på mässan. Nog för att skapa värme och
glädje men inte tillräckligt mycket för att det skulle bli trängsel.
Som granne hade Ulf flugkonstnären Andreas Andersson...
...som gör grymt snygga skapelser.
Vid Visions monter var det en jämn ström med intresserade besökare. Vänster i bild står Emma Lindgren som medverkat i Kanalgratisproduktionerna Sara & Emma samt Tie Tv. Det imponerande skägget i mitten tillhör förstås Visions Daniel Bergman. Många ville också kika på och språka med... 

...dragplåstret och gäddflugfiskekungen Niklaus Bauer och
skickliga betesbyggaren Jonatan Backlund aka Backlure.
Några Bauerflugor, vissa packade med UV-material.
"UV is the new black"- som Niklas själv sa...
Några av Backlures popperhuvuden till flugriggar. Jag frågade lite blygsamt
om han tillverkade några spinnpoppers men fick till svar att han enbart
gjort några på prov, till egen låda. Osis!
Det fanns förstås en mängd andra utställare men det var på dessa få platser mitt intresse fastnade. Förutom korvkiosken och kaffeautomaten hann jag dock också besöka; Sportfiskarna, Leech, M&Å Fiske (butik i Uppsala) Willys med flera. Väl i bilen på väg hem igen kunde jag konstatera att det var en riktigt trevlig tillställning, även för ett spinnsyndrom som mig.

I morgon blir det ett längre pass på sjön igen. Då bänder jag en höstgris, hade jag tänkt... Skitfiske på er, så länge!




onsdag 19 november 2014

Betesfilosofi 2

Tidigare har jag skrivit lite om mina betestankar i Betesfilosofi. Där skrev jag lite löst om trender, sökarbeten och gäddans allmänna kinkighet. Sedan redogjorde jag också för vilka typer av beten som funkat hos mig under de olika årstiderna i Betesval och tekniker på mitt hemmavatten. Strategiska val baserat på djup, hastighet på inspinning, tidigare erfarenheter samt väder. Nu tänkte jag däremot belysa känslovalen och försöka besvara frågan; varför ett och samma bete kan upplevas som värdo vid ett tillfälle men grymt vid ett annat.

När jag åker ut på fiske så har jag alltid med en beteshink, fylld mest med shadar men även tailbeten. Här återfinner man A-laget, de som alltid har mest förtroende.


Utöver detta har jag också med mig fiskeväskan (en sådan vinröd/grå från Berkley som alla andra har) som innehåller fyra plastlådor. I den ena ligger massa extraprylar såsom stingers, shallowskruvar, krokar, beteslås, lekanden, fjäderringar, extratailar mm. Den andra innehåller gummibeten som kanske är dubletter eller så fick de bara inte plats i hinken och hamnade därmed på avbytarbänken. Detsamma gäller tailbetena i den tredje lådan. Den fjärde är ofta kvar hemma men fylls ibland på med några utav de beten som jag tidigare helt tagit ur spel. De som legat på det mest hemska ställe ett bete kan tänka sig; gömda i min gamla Plano-lådas obarmhärtiga mörker, djupt förvarat i ett lika mörkt förråd. Dessa förtappade spelare till beten har inte lyckats att imponera på tränaren. Eller så är det kanske snarare tränaren som inte gett dem chansen?

Här återfinns gamla vobblers från sent 80-tal blandat med några misslyckade traderaköp samt ett fåtal gummibeten som jag aldrig trott på. Det märkliga är att invånarna i denna mardrömshåla byts ut med jämna mellanrum. Beten som tidigare ratats och sedan glömts bort, upptäcks plötsligt och får förnyat förtroende. Deras plats tas istället av andra lirare som inte längre får vara med. Och så där håller det på i omgångar.

Några beten som legat i Planon. Monster teezen tycker jag har för sävlig gång, Wolfcreekshaden (vinstbete) är lite för mörk och lite för stor (vilket inte alls stämmer) för gäddorna i mitt hemmavatten och slutligen Bustern för att det är ett jerkbait och jag jerkfiskar inte. Men nu ska de hamna i fjärde lådan och åtminstone få följa med ut på sjön.
Nu är det ju givetvis så att vissa beten passar bättre under vissa årstider och kan åka fram och tillbaka likt vinter- och sommarskor. Men många utav de beten som far fram och tillbaka funkar egentligen hela säsongen. Vi har förstås alla beten vi tror på, av olika anledningar. Det är inget konstigt med det utan det märkliga är varför det ändras. Hur kommer det sig att jag kan titta på ett bete, tycka att det är kasst, förpassa det till Planon för att två månader senare stå och fiska med samma bete och tycka att det är tokhett?

Liten + stor McManus, tillhörande A-laget, tittar fram.
Det beror förstås på att jag, likt många andra, är humörsmänniska. Ibland vill jag ha en grön T-shirt med gäddtryck och äta bruna bönor med fläsk. En annan dag kanske jag hellre väljer en röd flanellskjorta och blir sugen på sushi. Om man nu bortser från de rent strategiska aspekterna som nämndes i början av texten; varför skulle då valen av beten vara annorlunda?

Ärrad krigare - Syndrom Tail (PB-Tail) tillhör ofta startfemman. 
Med detta sagt så uppmanar jag er nu att välja era beten med omsorg och ha ett riktigt skitfiske, så länge!





måndag 17 november 2014

Pike Monday

Ni som följer denna lilla fiskeblogg känner vid det här laget säkert redan till att min dotter hämtas vid tåget varje eftermiddag. Ni vet också att hon ibland kommer senare och att en syndromig pappa då hinner slänga gäddbeten i ån en stund. I våras var det tisdagar som gällde men nu är det just måndagar som skänker de små luckorna. Åtminstone för stunden, snart nog förhindrar mörkret all form av after-workfiske i norduppland.


Denna måndag var förstås inte annorlunda och jag jobbade intensivt för att hinna fiska dagens sista timme av ljus. De två senaste besöken vid ån har visat på trögt fiske under denna timme, trots synlig aktivitet i vattnet. Då jag inte har någon annan tid att välja på så får man helt enkelt göra det bästa av situationen och nöta på. En teori jag har är att de relativt stationära gäddorna kan känna igen mina betestyper, att de har lärt sig av tidigare misstag. Nästa tripp till ån ska jag gardera mig med "nya" typer av beten som dessa fiskar inte tidigare skådat. Men denna dag valde jag istället att ta mig längre nedströms, där jag inte fiskat sedan i våras.

Betesvalet föll inledningsvis på min lilla Syndrom Tail som har en mjukt vaggande gång i det lätt strömmande vattnet. Den gav utdelning efter fem minuter och en snipa kunde krokas av. Därefter fiskade jag mig sakta nedströms men huggen uteblev. Istället fick en 6-tums Kopyto med sin ettriga paddel simma. Inte heller den dög. Mer längd och profil, tänkte jag och slängde på en Dofftail papegoja med lysande gul Goober 8-tail (den på bilden ovan) som fladdrar förföriskt även vid låg hastighet. Det högg i allra första kastet. En rent ursinnig gädda kämpade som en galning innan den lät sig glida upp på gräsbädden längs strandkanten. Något förvånande vägde den nog inte mer än tre kilo men var lika rolig för det.



Det dröjde inte länge förrän mörkret lade sig tillrätta över fälten och det blev därmed dags att packa ihop. Som vanligt lämnade jag "min" lilla å med blandade känslor. En glädje över små vardagsgäddor trängdes med ett visst mått av besvikelse. Besvikelse över att fiskepasset var till ända och att det är så "lång" tid tills nästa gång (kommande helg). Syndromet har talat.

Skitfiske på er, så länge!    




söndag 16 november 2014

Bara paddlar, inga tailar

Denna helg föll fiskedagsvalet på lördagen. Mulet väder, hyfsad vind och 1026 i lufttryck. Förutsättningarna var med andra ord riktigt goda.

Liten kant i lä där lördagens största (minst lilla) gädda stod och tjurade i vassen.
Passet började vid 09.30 och jag styrde längre söderut, mot områden jag inte fiskat på länge. Långa, fina vassträckor fullt med små fickor där madammer kan stå och trycka. Först ut på beteslåset hamnade en blå/vit Skinny Vinny från TN-Lures. Därefter blev det några tailar och även lite andra shadar. Under den första timmen hände absolut ingenting. Då åkte en Mcrubber i blå/pearl på vilken levererade dagens första fisk i tredje kastet.

En stark 3,5:a som gjorde några små, härliga rusningar.
Under de följande fyra timmarna nötte jag på med lite olika beten, i tappert försök att knäcka koden för dagen. Det misslyckades och fisket var förbaskat trögt. Fem gäddor på lika många timmars fiske.

Här största på ca 90 cm och 5 kilo...
...som även den klippte en Mcrubber men i svart/pearl.
Jag fiskade lite med min egna Syndrom Tail också. Men när fisket är trögt tappar jag snabbt förtroendet för mina "hobbybeten" trots vetskapen att de brukar kunna leverera. Jag har ju för fasen tagit årets två tyngsta fiskar på samma hemgjorda bete men efter tio fruktlösa kast byts den bort. Innan man vet ordet av sitter det en Mcrubber på beteslåset istället. Ett väldigt bra bete förstås men det finns så många andra schyssta beten i hinken som också hade gjort jobbet om de bara fått chansen (min egna tailar inkluderade). Men så är det ju med betesval; man plockar alltid upp det man tror på, det man uppskattar ger störst chans till hugg. Och denna dag var det faktiskt paddlar som gällde, inga tailar.

En av lördagens snipfångare; Big McManus Paddle från Caesarlures med
exceptionellt snygg logga på ryggen... ;)
Även ett annat större bete, Hogshad från Pigg King Lures,
lockade smågäddor till hugg.
Trögt men trevligt, blir sammanfattningen av helgens tur. Jag längtar innerligt till hugget med stort H. Ni vet det där som nästan sliter spöt ur näven på en. Den korta sekunden när man nästan hinner tro att betet fastnat i botten innan djupa, tunga huvudskakningar bevisar motsatsen. Och sedan rusningarna... Man kan ju alltid sitta och drömma, så här vid förmiddagskaffet en mulen novembersöndag. Det får bli nya tag till nästa helg, som vanligt.

Skitfiske på er, så länge!



fredag 14 november 2014

Shallowrigga Relax Kopyto 6´

På förfrågan tänkte jag här visa hur jag shallowriggar små Kopytos. Ibland är ju gäddorna tröga något så bedrövligt och då kan ofta downsizeing vara melodin. Vid dessa tillfällen har Relax Kopyto varit väldigt effektiva att få igång fisket. Men om det börjar bli kallt i vattnet som dessutom bara är en meter djupt (och botten är full av gräs) kan man glömma jiggskalle. En shallowriggning blir ett måste för långsamt, grunt fiske och efter test av lite olika riggningar har jag hittat en som passar mig. Efter att ha sett min rigg nedan kanske några av er undrar om en trekrok verkligen räcker? På ett så pass litet bete svarar jag; absolut! Det är mycket sällan gäddorna här hos mig bara nafsar i denna lilla munsbit. De hugger den med mord i sinne och den enda kroken sitter ofta riktigt fint i mungipan. Min största gädda under hösten på denna riggning var en fin fisk på prick 100 cm och 8 kilo.



Detta behöver du (förutom valfri jiggkropp):

  • stingermaterial (jag använder Mustad Steel for teeth 100 Lb vilket är i grövsta laget men fungerar ändå utmärkt)
  • vajerlås (till ovan nämnda vajer behövs 2,0 mm för att kunna dra igenom materialet tre gånger genom låset vilket är mycket viktigt)
  • fjäderringar (jag använder 9 mm)
  • shallowskruv
  • spike (jag använder gamla avklippta enkelkrokar)
  • trekrok (jag använder Eagle Claw 2/0)
  • tänger
Skruva i shallowskruven. Klipp av ca 20 cm vajer. Trä igenom vajerlåset två gånger, dra till en lagom ögla och trä igenom en tredje gång. Ta tag i änden med tång och tajta till så gott det går.



Kläm åt hårt på vajerlåset med spetstång eller vajerlåstång. Används spetstång klämmer man på två ställen, ett par mm in från ändarna på låset för att inte vajern ska skadas och försvagas. Klipp av överflödigt vajermaterial.



Upprepa samma procedur på andra änden av vajern och se till att de två vajerlåsen möts innan det andra låset kläms fast. På detta sätt får man en lagom längd på stingern.



Här kan man ju säkert också använda sig av flera lekanden och ringar sammanlänkade för att få samma längd. Detta väger dock mer och kanske förhindrar det där riktigt grunda fisket. Jag har inte provat detta och kan därför varken säga bu eller bä. Sätt sedan i fjäderringarna i varsin ögla och fäst den ena i shallowskruven. I den andra fästs först en spike och sedan valfri trekrok.



Fäst spike och trekrok i bukens mittlinje med lagom spänd stinger. För löst spänd sladdrar stingern och jiggen kan gå snett samt att krokningsförmågan försämras. För hårt spänd så förlorar jiggen mycket rörelse, går snett och får benägenhet att rulla vid snabbare inspinning. Tänk på, när stingern ska spännas, att vid denna riggning fästs inte beteslåset i stingerns fjäderring utan direkt i shallowskruven.

Man kan naturligtvis också fästa vajern direkt i shallowskruven men jag gillar att jobba med
fjäderringar då man snabbt kan byta en skadad stinger eller trekrok.

Sedan är det bara ut och fiska! Lycka till och skitfiske på er, så länge!

onsdag 12 november 2014

Syndrom Tail levererade, om än smått

Det är onsdag men det betyder inte något senare tåg för dottern. Dessutom skulle sonen, som annars åker bussen hem övriga dagar, hämtas efter Keyboard-lektion. Det gjorde just ingen skillnad alls utan jag lyckades pressa in lite åfiske efter jobbbet ändå. Det gäller ju bara att prioritera här i livet...


Ån flöt stilla genom det allt gulare åkerlandskapet, på samma ställe där jag senast lämnat henne (märkligt om hon hade flyttat sig). Det var även denna gång full eftermiddagsjakt i ytan. Betesfisk hoppade och gäddors stjärtfenor sköt fart.

Ringar efter gäddjakt

På beteslåset hamnade en blå/vit Hippishake från Pigg King Lures. Något större bete betyder större fiskar så här på hösten, hoppades jag. Nu vet jag av erfarenhet att de större gäddorna endast kommer upp i ån inför leken men man kan ju, som sagt, alltid hoppas. Trots fortsatt aktivitet i vattnet så vägrade gäddorna att luras. Vare sig Hippishake, SlimJim Shad, McManus Tail eller Lucy dög. Efter en dryg halvtimmes fiske åkte en vältuggad Syndrom Tail på (den som jag ibland kallar PB-Tail). Det smackade på hårt i andra kastet. En liten men urstark tvåkilos lät sig snällt krokas av.


Ett par kast senare upprepades proceduren med en i stort sett identisk fisk. Mitt hemsnidade bete levererade igen och det känns riktigt kul. I vinter ska jag nog ta och snida några till, om jag nu lyckas att återskapa samma form och viktning som på PB-Tailen. 
Precis efter avkrokning nummer två så ljöd det alarm som jag tidigare ställt på telefonen. Signalen betydde; packa ihop och hämta din dotter! Lätt besviken plockade jag in prylarna i bilen precis som det börjat att hugga. Nåväl, det är bara att göra som vanligt; samla tålamod till helgens bravader.

Skitfiske på er, så länge!

söndag 9 november 2014

SkinnyVinny och de trötta gäddorna

Efter nästan två veckors uppehåll från fiske på mitt hemmavatten var det med en rofylld känsla som jag gav mig ut denna morgon. Soluppgången doldes någonstans bakom tjocka ridåer av grått. En sydlig bris fick ytan att krusas och bjöd på en precis lagom drifthastighet. Det var sex grader i luften och det luktade verkligen bra gäddfiske.

På beteslåset fick SkinnyVinny från TN-Lures inleda.


Det är en smal shad med hög profil som levererades i början av hösten. Då gäddorna här hos mig länge koncentrerat sig på löja så har det varit ganska små beten som varit melodin. De större shadarna och tailbetena har fått vila men det börjar bli dags för deras återvändo. Gäddorna klipper större byten inför vintern nu, som brax och sutare. SkinnyVinny levererade inom tio minuter med sin kraftigt vaggande gång.

Hela gummit är svalt av denna glupska fisk
på 90 cm+ och ca 5 kilo.
Det kändes som en riktigt bra början på ett lovande pass. Men ack som jag bedrog mig. Det var vansinnigt trögt och jag lyckades aldrig att knäcka dagens kod. I vanlig ordning provades lite allt möjligt men gäddorna var som bortblåsta. På 4,5 timmars fiske blev fyra stycken avkrokade, två snipor, en 4-kilos och så den första som också blev den största.

Leopardrygg på runt 4 kilo
Utöver SkinnyVinny blev också Wingman och Mcrubber tuggade på. Jag fiskade en del med tailbeten också men det gav inte ens ett pet. De var skrämmande kinkiga idag trots ett väder som kändes optimalt.

Schysst gäddväder men det hjälpte föga...
Det är bara att ta nya tag till nästa helg och hoppas att de är mer hungriga då. Tillfällena växer ju heller inte på träd längre nu när vintern står runt knuten. Med lite tur är det kanske isfritt ända fram till jul? Man kan ju alltid drömma...

Skitfiske på er, så länge!