Transportsträckor

"Livet är blott en transportsträcka till döden" - ska en gammal cyniker ha sagt. Ett fiskesyndrom skulle säga att livet är en transportsträcka fram till nästa gäddfisketur.

Missförstå mig inte; jag tycker givetvis att min familj är viktigare än fiske. Så viktig att den mycket väl kan vara själva meningen med livet. Det är bara så svårt att minnas detta när jakten på storgäddan är igång. Fiske har, likt många andra fritidsintressen, förmågan att bli mer livsstil än intresse. En livsstil som lätt övergår till beroende och tvångsmässigt beteende. Prioriteringar förändras, blir som luddiga i kanterna. Ekonomiska beslut fattas som känns fullt berättigade för sportfiskaren men som för en utomstående ter sig rent vansinniga.

- Men du har ju redan massor av beten. Den där kostar ju över 300 spänn! Du vet att ….. behöver nya gympadojjor och att vi skulle lägga undan till sparkontot den här månaden…
- Ja, men jag har ju faktiskt ingen crank i tånglake från wolfcreek…

Som sagt; vansinne. Och ändå intalar sig den beroende att det är ett berättigat inköp (alla vill väl för f-n ha en wolfcreek crank???).
Det må sannerligen vara en påfrestning att leva ihop med en sportfiskare. Åtminstone en tvångsmässig sådan, en med så kallat syndrom.

Isens antågande

Norduppland, slutet på november. Hösten har varit mild än så länge men detta varsamma väder är nu på väg att vända. I min nyupptäckta sjö frös det grunda vattnet fort när det vankades minusgrader. Därför var jag igår ute och rekade vid den lilla å som utgör sjöns inlopp. Det lätt strömmande vattnet är endast fruset i kanterna och det såg riktigt bra ut.

Mitt i bild har en jagande gädda lämnat några ringar på ytan efter sig. Sannolikt samma
gädda som högg på första kastet dagen efter.   

Med lite tur har jag två veckor på mig innan isen ligger här också. Så idag (lördag) tog jag mitt svartzonkerspö och mina gummibeten under armen och provade ån för första gången. Betesvalet föll på en blå/vit Lucy från esoxgear. Den är snäppet mindre än mina övriga gummibeten och skulle nog därför passa fint i det mindre vattnet. Jag valde att börja på ett något bredare ställe där en liten bäck ansluter sig till ån. Samma ställe som på bilden ovan. På första kastet small det till ganska duktigt i spöt.

Hon kämpade fint och simmade efter avkrokning glatt vidare. Jag bytte direkt plats och fick en snipa mellan ett och två kilo, några minuter efter den på 4+. Så fortsatte det under en knapp timme. Totalt fyra snipor och den första lite större. Ett trevligt substitut nu när båten ligger på land.
Det stundande problemet är dock stort. Min hunger att utveckla det återupptäckta gäddfisket är tillsynes omättligt. Om jag får abstinens efter en vecka utan spinnfiske, hur ska jag då klara nästan fem månader!?

Hur man tillverkar en swimbait screw

Nu när vintern och den förargliga isen snart är här börjar det bli läge att pyssla inför vårfisket. Varför inte tillverka lite shallow-skruvar till alla gummibeten?

För er som ännu inte provat detta lägger jag upp en liten tutorial.

Lycka till!

Bästa turen 2013 - PB 116 cm

Söndag den 6:e oktober. Natten hade varit klar och ganska kall. Tidigt på morgonen letade sig solen upp och värmde snabbt upp vattnet. Dimslöjor svävade över ytan när kyla mötte värme. Sjön låg fullständigt spegelblank och höstens prakt färgade vattnet. Vackert som på ett vykort.

Bilden överst på denna blogg är tagen på just den morgonen. Jag var själv i båten för en 4-5 timmars tur på jakt efter 10+ gäddan. Vädret talade inte för framgång men det gjorde inget. Det var för rofyllt och vackert för att ha betydelse. Det skulle ändå visa sig att denna morgon levererade bättre fiske än jag haft på något av de tidigare passen under året med mulet och blåst. Undantaget bekräftar regeln, som det brukar heta.

Strax efter sju började jag att fiska av vasskanter och uddar. Det var otroligt mycket liv på betesfisken i ytan. Uttrycket att det kokar av fisk fick ny innebörd denna morgon. Gäddor och stora abborrar var som galna i jakten på de stora betesstimmen. Jag hade startat morgonen med shallow-riggad söderjigg, ganska sakta fiskad i det relativt kalla vattnet. Efter enbart pet på gummit, trots den stora mat-timmen, insåg jag att det var fel taktik. Snabbt byte till mindre hemgjort tailbete med svartzonkers bigtail i pearl/vit. En något snabbare och ryckigare hemtagning också. Det small direkt.

Ett stenhårt hugg, ett par tunga sug i spöt och kraftig sidorusning in bland några näckrosor som ännu inte vissnat helt efter sommaren. Det kändes tungt, riktigt tungt. Ett tag trodde jag nästan att linan fastnat bland växterna men fisken stod bara på tvären och tjurade för att snart göra ännu en rusning. Pulsen hade vid det här laget tagit över all uppfattning av tid och rum. Fullt fokus låg på fisken och på den återkommande tanken; inte lossna, inte lossna…

Efter ett par minuter kom gäddan till båten. Ohhhh, jävlar! Hon är lång, hann jag tänka innan fisken åter försvann i en sista rusning. Väl inne vid båten såg jag krokningen. En enda krok, fäst i en tunn skinnflik längst ut i mungipan. Med ett rekordsnabbt gälgrepp var hon landad och kroken släppte i samma sekund som fisken lämnade vattnet. På darrande ben lades gäddan ned i vågpåsen. Hoppas, hoppas, tänkte jag men vågen visade på fel sida om 10.

9,25 kilo vilket dock inte är långt ifrån mitt gamla vikt-PB på 9,6. Däremot tror jag att det var mitt längd-PB. 116 cm lång och ganska smal. Gäddan på 9,6 mättes aldrig men efter att ha jämfört bilder ser den kortare och tjockare ut än denna. Nåväl, det spelar ingen större roll. Min glädje var stor och jag var tvungen att dokumentera det hela i min ensamhet. Mobilen ställdes mot fören av båten och jag spelade in ett litet filmklipp.

Efter snabb release simmade hon kvickt vidare. Det hemgjorda betet blev rätt sargat av hennes omilda behandling och jag bytte till svartzonkers Mcmy, "fegisen". Efter ca tjugo minuter slog det på igen och en fin 5+ kunde landas.

5+ på Mcmy. Det framgår tydligt hur grund min lilla sjö är på de flesta ställen.
Efter höstregnen har dock vattenståndet blivit något bättre.

På denna väg fortsatte förmiddagen trots att storleken minskade efter hand. Sammanlagt sju gäddor, där den minsta vägde 2+. Lycklig ända in i märgen avslutade jag motvilligt det fiskepass som, än så länge, är det klart bästa under året. Nu ligger dessvärre isen snart så det blir en lång väntan i mörkret. En lång väntan på att få toppa 2013 års bästa spinnfisketur.

King of mälaren - en gäddfiskares väg till glädjande nederlag

Okej, king of mälaren november 2013. En historia värd att berättas. En historia om engagemang och vilja som i slutändan lett till glädjande nederlag!?

Det hela började för fyra veckor sedan då jag för första gången hörde talas om tävlingen. Det där verkar ju kul, tänkte jag. Men utan vare sig anmälning eller båt med trailer verkade det smått hopplöst. Vad göra om inte annonsera intresse på fiskesnack.se och inlägg i kingofmälarens gästbok. Dagarna gick och blev sakta till veckor. Ingen hörde av sig eller visade intresse. Det blir nog avhopp i sista sekund, tänkte jag och fick rätt. Ett inlägg i gästboken! En kille som hette Thomas hade ett anmält Team och båt men avhoppade gubbar. Detta var tre dagar innan start. Jag kastade mig över telefonen och skickade sms + mail. Han ringde upp och nu jäklar var det på gång. Det fanns dock ett problem. Thomas hade mycket riktigt ett anmält Team och en båt men dessvärre ingen trailer och heller ingen bil eller körkort. Där kunde vi dock komplettera varandra väl, för det hade jag. Planen började att ta form och såg ut som följer:

• Fiskesyndrom tar sin bil med dragkrok från norduppland och åker 12 mil till Bromma för att hyra trailer.
• Därefter kör han till Ekerö och trailer upp Thomas båt och tar med sig densammes spön + beteshink i bilen. Han får hjälp av Thomas bror som överlämnar båt och utrustning i händerna på ett okänt fiskesyndrom som än så länge aldrig ens träffat Thomas. 
• Sedan åker fiskesyndrom till utkanten av Sigtuna för övernattning i föräldrars sommarstuga.
• På tävlingens morgon trailas sedan båten till Rosersbergs båtklubb (startplatsen) där Thomas möter upp.
• Efter tävling trailas båt tillbaka till Ekerö, trailer återlämnas i Bromma och fiskesyndrom åker 12 mil hem igen.

Denna plan följdes till punkt och pricka förutom att båten i fråga aldrig ens sjösattes och brukades under tävlingen. En kvart efter att Thomas bror hjälpt mig på Ekerö ringer Thomas. Detta är vid 20-tiden kvällen innan tävling.

- Du ehhh, en snubbe ringde på mitt gästboksinlägg och undrade om jag och någon mer ville vara med i hans båt. Han verkar seriös med värsta båten, ekolod, ipilot och tävlingsmeriter (detta fanns inte i Thomas båt). Vad säger du?

- Vi kör med honom men tar med din båt, för säkerhets skull, sa jag efter en stunds fundering. 

Ett trött fiskesyndrom svängde så in vid sina föräldrars sommarstuga vid nio-tiden på kvällen. Inpackning, fotbollens andra halvlek, en öl. Detta var också tiden att finslipa taktiken, studera sjökort och eventuellt ändra de platser som tänkts ut dagarna innan. Detta moment uteblev dock då vi nu hade fått en kapten som redan hade en egen plan. Dessutom en kapten som vunnit en stor gäddfisketävling och placerat sig högt i andra. Själv var min senaste tävling KM i höstgädda, Knivsta sportfiskeklubb -92. Klart som fan man faller in i ledet…

07.10 på tävlingens morgon svänger jag in på Roserbergs båtklubb. Tio minuter senare kommer Thomas och vi letar reda på vår kapten. Jo då, han vill fortfarande ha oss i båten och den ambitiöst trailade Thomas-båten ligger kvar på land, torr. Vi packar in oss, riggar och väntar. Och väntar. Till slut släpps vi iväg vid halv nio. 110 båtar lämnar den lilla viken i sakta mak, passerar sundet och drar iväg med full kraft. 

Lugn start i viken

Innan frågade vi kaptenen om dagens taktik.

- Lite åka-båt tid och mycket bete-i-vattnet tid, sa han.

Word!, tänkte jag och kände mig redo för stordåd. Tävlingen började nio och dessförinnan fick inga beten bli blöta. Tio i nio var vid på plats för första driften. En närbelägen ö med vasspassager och djupbranter. Betesvalet var klart. Det var gummi som gällde på mitt beteslås medan Thomas och kapten mest körde tailar. På sekunden när klockan slog nio ven betena i luften. På fjärde kastet small det. En snipa på 60 cm svalde en hippishake från piggkinglures. Det hade bara gått några minuter och allt verkade förstås mycket lovande. 

Mitt monstruösa bidrag till tävlingen.

Men där hade fiskesyndrom fel. Tre personer, 6 timmar och två gäddor!!! Min på 60 och kaptens på 64 cm. Vad i helvete! Nog för att jag är orutinerad i tävlingssammanhang men jag kan ju fiska. Tröstlös mindes jag den gamla devisen;

- man ska fiska där fisken finns!

Just ja, så var det! Hur kunde vi glömma? Något mer erfaren har nu fiskesyndrom återvänt hem och är märkligt nöjd med den sämsta fisketur han haft på länge.

I vår tar jag revansch, by the way... 

   

En tur man helst glömmer...

Mörka moln låg tunga över novemberhimlen. En lätt bris från sydväst fick vattnet att krusa sig. Hungrig efter en vecka sedan senaste turen gav jag mig ut, denna gång med sällskap i båten.
Detta var dagen då det bara skulle bli en 10+ i båten. Det liksom hängde i luften efter två landade 9+ på relativt kort tid. Ack så fel min magkänsla hade.

Vi började vid sjöns flaskhals, ett smalt sund där vinden legat på och där jag hittade 9,4:an förra helgen. Andra kastet och en kilossnipa nafsade, krokades i ett par sekunder för att sedan skaka sig loss och simma till friheten. Tron på dagen var i det här läget fortfarande på topp och både stort gummi och spinnflugor slängdes med självförtroende.

Vi fortsatte att drifta vassöar, uddar, djuphålor och sund med några försiktiga pet som resultat. Efter dryga två timmar utan ordentliga hugg började självförtroendet sakta minska. Det är i det läget som den stora betesbytartaktiken brukar sätta in. Ni vet när beteslåset nästan går varmare än rullen. Jag gav mig dock f-n på att nöta med samma (shallowriggad blå/pearl hippishake från piggkinglures) och som så ofta kom belöningen. Ett stenhårt hugg, bra mothugg och en skön rusning i sidled. Sedan tittade gäddan upp ur vattnet, spottade nyvässad krok ur mungipan och försvann. Gissningsvis vägde hon mellan fem och sex kilo. Det var dagen i ett nötskal, försiktiga fiskar med turen på sin sida. Men vad kan man göra, annat än att skaka av sig känslan av sin första nolltur på länge och ta nya tag.        

När det blir tok med gäddfisket

En mulen och blåsig söndagseftermiddag i början på november. Förutsättningarna för höstgädda är goda och utrustningen lastas i båten med fullt hopp om stordåd. 

Vinden har blåst sydväst i snart två veckor men precis under dagen bytt till motsatt riktning. Följdaktligen ligger de betesfiskfyllda kanterna i lä. Förutsättningarna försämrades drastiskt. 

Med två timmar på mig innan mörkret förflyttade jag mig snabbt till en flaskhals i min grunda, lilla sjö. Ett sund med många, små vassöar som ofta håller fisk. Här är djupet max en meter. Tilläggas bör att sjön just nu är ca 1,7 meter som allra djupast. Vattenståndet är förstås lågt men inte ens under våren blir det djupare än 2,5 meter. En dröm för de som vill fiska gädda med fluga eller popper; det är bara att köra så länge isen inte ligger.

Betesvalet blev blå/vit Lucy från Esoxgear då den dök upp i posten i förrgår och var ofiskad.

Lucy i blå/grön/röd och klassisk blå/vit, riggade med 10/0 jiggskalle, 7,5 g och 8 cm stinger med 2/0 VMC trekrok

Då Lucy väger lite mindre än andra shadar jag fiskar med tänkte jag prova med en lätt jiggskalle istället för att shallow-rigga med swimbaitscrew och dubbla stingers som jag gör på tyngre gummi i min grunda sjö. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig utan de nafsade för mycket i vegetationen. De ska riggas om och få nya chanser utan jiggskalle.

Istället fick ett större hemgjort tailbete, riggat med svartzonkers bigtail, tid på beteslåset. Några nafs och följen men inte mer. Det var dags för taktikbyte. Lämna vinden och in på en vassklädd udde där sydvästan tryckt upp betesfisk, men som nu låg i lä efter vindomslaget. Byte av bete igen till en hippishake i blå/pearl från piggkinglures. Som jag skrivit tidigare är större gummibeten fortfarande ganska nytt för mig och jag har provat långt från alla på marknaden men hippishake är för närvarande min absoluta favorit. Även denna tur small det på så fort jag bytte till detta bete. Två kast längs udden och det sög tag i spöt något så djävulskt. Några långsamma, tunga ryck i spöt och sedan det underbara ljudet när lina dras ut från rullen trots ganska hårt ställd slirbroms. Gäddan bråkade i ett par minuter men kom sedan ganska snällt till båten. Det var en riktig höstgris! Kort men tjock som bara den. Efter en tjurrusning vid båtkanten kunde hon snabbt tas upp med ett gälgrepp och filmas med telefonen i andra näven (solofiske försvårar dokumenteringen). En enda krok satt hon fast i men denna djupt ner i svalget. Avkrokningen var gjord på tio sekunder och sedan ned i blå vågpåse som det står IKEA på. 9,4 kilo med avräknad påse och 106 cm. Så långt frid och fröjd efter en snabb hantering. Men sedan blev det tok.

När jag lyfte upp henne för snabb återsättning blödde hon något väldigt ur gällocket på höger sida. Hur fasen kunde en enda lite krok åstadkomma detta, tänkte jag och lade ned henne försiktigt i vattnet. Sedan följde en återupplivning jag aldrig varit med om. Jag låg halvt över båtkanten med en hand runt gäddans stjärtspole. Helt stilla, var vi båda. Ångesten kom krypande och den stora glädjen att ha tagit min tyngsta gädda för året var helt bortblåst när jag insåg att hon var illa däran. Gäddan blödde inget under denna tid och hon andades som gäddor ska men hon var helt slapp i kroppen, gjorde ingen ansats till att simma därifrån. Jag varken ljuger eller överdriver när jag påstår att vi höll de positionerna i över femton minuter. Äntligen stelnade hon sedan upp i kroppen, gjorde några halvlama försök att simma innan hon slutligen försvann med kraft. Jag stannade på platsen i ytterligare tio minuter, kastade några halvhjärtade kast men hade mest blicken fäst på platsen där hon simmat iväg. Det var nästan som att jag förväntade mig att få se en gul/vit gäddbuk flyta illavarslande i ytan. Men hon simmade faktiskt iväg och jag kan inget annat än att hoppas. Hoppas att hon återhämtar sig efter en mycket oturlig krokning.