Försiktiga gäddor

Med ledigt höstlov och allt passade jag på att ta en morgontur på mitt grunda smultronställe till sjö. Solen gick upp runt sju och då satt jag redo i båten. Redan tidigt blåste det säkert 5 m/s och tunga moln täckte himlen. Förutsättningarna var riktigt goda.

Första driften blev längs ett område med mängder av "vassöar" där vinden legat på i över en vecka. Då posten levererat nya hippishakes från piggkinglures igår blev betesvalet enkelt.

Riktigt schyssta färger

Den översta på bilden, "gösen" fick inleda dagen. För tillfället, med det låga vattenståndet efter sommaren, är min sjö som djupast 1,5 meter. Därför riggar jag med swimbaitscrew (som jag tillverkar av 1,5 mm rostfri ståltråd) och dubbla stingers. Till hippishake tycker jag att en stinger på 4 cm och en på 7,5 cm funkar riktigt bra.

Fisket visade sig dock riktigt trögt denna dag. En kilos-snipa och ett par följare (varav en 5+) innan jag bytte till ljusblå/pearl (understa på bilden). Denna fick lite mer fart på gäddorna men de petade mest på gummit istället för att äta. Kanske de vill ha små mumsbitar istället för full frukost, tänkte jag och bytte till en mcmy "fegisen" som ju alltid brukar kunna leverera. Men icke. Åter till hippishake och gäddorna aktiverades igen men fortfarande inte riktigt matdags. Jag hade säkert femton kontakter men bara fem upp i båt på 2,5 timmars fiske. Förvisso ett ok antal men storleken uteblev med en 3+ i topp. Tar nya tag till helgen.

Återträff

I helgen var det så dags igen att fiska med Freddan, min gamla team-kamrat från sjön Valloxen, Knivsta.

Han har, av märklig anledning, valt att flytta ned till Misterhult, strax söder om Västervik. Efter 50 mil med Swebus, kånkande med väskor och spötub, kom jag fram i fredags kl. 13. Snabbt ombyte och ut i skärgården med en trevlig Uttern 530 (?). Solen lös tyvärr genom molnen hela eftermiddagen och det var trögt. Freddan, som kör lättare haspel, fiskade med svartzonkers mcmy, zalt och mindre real hearing shad. Själv körde jag hårt med söderjiggen. Även hippishake från piggkinglures, mcmy och hemsnidade tailbeten fick bli blöta. Vi bombade djupuddar, grynnor och vasskanter i några timmar med magert resultat, mest snipor. När eftermiddagen blev sen hittade vi till slut en grundmar som nästan var ett inneslutet system. Solen lös och det var knappt ens krusad yta därinne. Inga vidare förutsättningar alltså. Mycket aktivitet och många nafs men endast ett fåtal upp.

Här en 3+ som föll för grundtacklad söderjigg (roddad med hemgjord swimbaitscrew och dubbla stingers)

Dag 2 var vi ute strax innan soluppgång. Vi skulle drifta av ett flak med massa grynnor och vasskanter där vinden legat på i en vecka. Mulet och blåsigt, nu jävlar! Vi provade allt; grunt, djupt, stort, litet, sakta, snabbare. Riktigt trögt, visade det sig. Vi plockade dock ett tiotal gäddor innan lunch men ingen storlek. 

Efter välbehövlig korvgrillning och kaffe provade vi öppnare vatten med djupare grynnkanter. Detta helt utan resultat. Kanske bör tillägga att vi körde utan ekolod!!! Det blir ju lite svårare då.
Vi bestämde oss till slut att återvända till den inneslutna grundmaren från dagen innan. Vi gled in med båten och möttes av en grundvik fullkomligt kokande av hungriga gäddor. Middagsperioden prickades in precis. På en dryg timme plockade vi tio gäddor där hälften var över tre kilo och största på dryga metern och 6+

Här den på 6+. Freddan tog den på blå/vit real hearing shad

Dag 3 skulle bli ett avslutande 6-timmarspass men fick aldrig ens komma igång. Freddan trillade och slog axeln ur led. Det blev sjukhus för honom och tidigare bussresa till Uppland för mig. Trist men axeln fick åtminstone komma tillbaka i rätt position. Vi siktar på bättre lycka till nästa återträff; vårfiske i min lilla grunda sjö där det simmar krokodiler.

Jerkbait, tail eller gummi? - En oldschool-fiskares dilemma.

Som nämnt i mitt första inlägg så har jag nyligen återuppstått som pike junkie. Under mitt femtonåriga uppehåll ( som påbörjades ungefär samtidigt som jerkbaits letade sig in på den svenska marknaden) så höll jag mig inte direkt ajour med vad som hände i fiskevärlden. När ett intresse läggs på hyllan så kan det bli rejält dammigt ibland.

Ni kanske inte tror mig nu men det är med innerlig sanning som jag erkänner att det var först i maj i år som jag lärde mig om jerkbaits. En ny fiskevärld öppnade sig framför den oinsatte. Haspelutrustningen ställdes i ett undanskymt hörn och södersportfiske fick leverera jerkgrejor. Satan vad kul det här var då, tänkte jag som ett åttaårigt barn som aldrig hört talas om lego.
Gäddorna högg flitigt på den "nya" tekniken och allt var frid och fröjd. Samtidigt insåg jag att det fanns ganska mycket fiske på youtube! Det var kanalgratis, team hajmat och massa annat. En märklig figur dök upp lite här och där. En halvgalen punkgubbe som hette Svartzonker. Så hade man fått lära sig lite om tailbeten också.

Snart upptäckte jag även att det finns en uppsjö av vansinnigt duktiga betesbyggare i detta avlånga land. Om de kan så kan väl även jag, blev mottot. Ekbrädor blev till snidade beteskroppar. Form ok, viktning ok, gång riktigt bra (på vissa) men målningen! Sprayburkar från biltema i kombination med svikande tålamod och noggrannhet är inte den bästa kombon. Nåväl, de fångar dock fisk. Så länge jag inte planerar att sälja beten så är det ju bara gäddorna som ska tycka att de är fina.





Två st syndrombaits, modell större.











Strax efter att mitt ek-karvande inletts så gick jerkspöt av. Katastrof, tänkte jag men det ledde mig snabbt in på ännu en ny väg. Gummi! Stort gummi! Ett längre spinnspö inhandlades (med den halvgalna punkgubbens namn på) och jerkbaiten lades längst ned i lådan innan de knappt ens blivit blöta. Nu är det således gummi och beten med stora tailar som gäller.
Med den här takten på fiskeutveckling kör jag väl Bauer-style med big daddyspö till våren.

En gäddfiskares historia

Hej, jag heter Anders och jag har gäddsyndrom.

Redan som litet barn introducerades jag i det tillsynes oskyldiga abborr-metet. Det räckte ett tag för mig men blev, som så ofta, inkörsporten till de tyngre grejorna. I slutet av 80-talet var jag fast i gäddfiske-träsket. Hi-lo, rapala, swimwhizz - alla var de följeslagare på ruinens brant, eller åtminstone på grynnans. 

Gäddfisket hade således mig och barndomsvännen Freddan i sina omåttligt starka klor under närmare tio år framåt. Det var först när flyttahemifrånförattbörjapluggaochkanskefåetthyfsatjobb-tiden inleddes som vi lyckades bryta oss loss. Fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb hjälpte oss länge på traven med avhållsamheten. Under alla dessa femton år av uppehåll träffades vi dock två gånger per år för att släppa tyglarna och låta gäddfisket forsa genom våra utsvultna sinnen. På något märkligt sätt lyckades vi hålla intaget på denna låga nivå. Vi upptäckte att femtio mil ifrån varandra var långt och att fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb tog väldigt mycket tid. Nu är vi dessvärre framme vid mörkrets år, 2013.

I början på maj, under detta gudsförgätna år, träffades vi så för ännu en av de två årliga turerna. Det var mulet och blåsigt, gäddorna lekte för fullt i mälarens blekgula vassar. Utan att veta att dessa två dagar skulle komma att stjälpa min tillvaro, gav vi oss ut. Jag var åter fast. Klorna, med skärpa som nyvässade VMC-krokar, tog sitt evigt så hårda tag om mitt sinne. Livet är sig nu inte likt. Men jag skulle inte säga att det besvärar mig.

Hej, jag heter Anders och jag har gäddsyndrom.