De flesta rutinerade gäddfiskare vet att allt fungerar, men vid olika tillfällen. Ett stort mörtblänk från 1981 kan utklassa en handsnidad wolfcreektail, hur snyggt målad eller hur många lager lack den än har. Och tvärtom. Det handlar förstås om vad varje individuell fiskare själv tror på och kanske framförallt; tycker det är roligt att fiska med. Sedan sitter ju oftast inte framgången i själva betet utan i tekniken med vilken betet fiskas hem. Och i fiskarens kunskap om att vara på rätt plats vid rätt tid...
 |
| En gammal trotjänare från förr... |
 |
| ...kontra mer moderna skapelser. |
Själv är jag högst trendmedveten men det beror nog mycket på att jag fortfarande är kvar i nyhetens behag. För prick två år sedan hade jag till exempel aldrig hört ordet tailbete. Namnet är ju ganska talande så om någon frågat så hade jag kanske kunnat gissa, men jag visste inte. Jag fiskade för första gången med ett tailbete under sommaren 2013, och med en större gummishad några månader senare. Det var ju mycket roligare (tyckte jag) att fiska på detta sätt än på djupare vatten med gamla vobblers som jag gjorde förr. Samt att jag fick betydligt mer fisk. Så även om jag verkligen hängde med i gummitrenden under förra året så handlade det mest om att prova något nytt, att lära sig. 2014 var också året då jag började att lära mig mitt hemmavatten. Med facit i handen så har tailbeten, shadar och spinnerbaits funkat bäst, i den ordningen. Det kan också bero på att det är bara de tre typerna av beten jag fiskat med, i stort sett. Om jag istället skrivit hi-lo, skeddrag och swim-whizz så hade nog inte mitt fiskeresultat varit sämre. Men jag hade å andra sidan inte haft lika roligt...
Skitfiske på er, så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar