Fiskepasset som önskades ogjort

Har du varit med om ett fiskepass där du, vid turens slut, önskade att du aldrig ens gav dig ut? Idag hade jag ett sådant. Låt mig börja från början.

Studiedag på barnens skolor betyder att både de och hundarna har legat hemma och latat sig hela dagen. Det betyder också att jag varken har hundar i bilen eller behöver hämta dotter vid tåget. Varför då inte jobba in lunchen, sluta tidigare och dra ut på sjön istället?

Sagt och gjort blev det en eftermiddagstur på ett par timmar som, med fortsatt klarblå himmel och hyfsad vind, skulle gå i abborrens tecken. Det började trögt vid de två första drifterna. Utan ett enda hugg drog jag in till en schysst gäddvass för att prova några spinnerbaitkast när solen gick i moln. Efter kanske tio kast smällde det på något djävulskt. Mothugget satt bra och i andra änden kändes det som bottennapp innan tunga gungningar vittnade om stooooor fisk som skakade på huvudet. Därefter slackade linan och den första riktigt stora fisk jag har haft kontakt med sedan mitten av maj simmade glatt vidare. Jag vet inte om ni har sett youtubeklippet där Bob Mehsikomer tappar en monstruös musky (länk här)? Exakt de ljud han utbrister efter den bommade fisken kunde man även höra i min båt idag.
För att göra saken värre så bet även den stora gäddan sönder Ulfs fina spinnerbait.

Endast en tunn strimma bucktail kvar...

Lätt vingklippt fortsatte jag att söka gäddor, nu med mindre tailbeten istället. Jag bommade ytterligare ett rejält hugg, denna dock betydligt mindre än den förra. Solen kom plötsligt tillbaka och gäddorna gick och lade sig. Fram med abborrspöet igen. Nu hade däremot de vaknat och jag krokade ett litet gäng randiga rackare mellan 3-4 hekto.

Bister uppsyn! Undrar varför...

En liten ettrig kilosgädda ville också vara med på jigg. Vid det här laget började humöret att stiga trots att känslan efter storhugget dröjde sig kvar i tankarna. Jag driftade vidare och kom till en ny vassrugge där jag placerade in jiggen i en liten lucka mellan två vasstrån. Ett stort gäddhugg (åtminstone med lätt spö i handen) och en omedelbar sidorusning. Jag fipplade med bromsen på rullen och innan jag hunnit vrida hördes en liten smäll när nanofil-linan gick av. Vad ända in i h....!

Hur talanglös kan man bli? Gäddan försvann med en Kopyto i munnen och jag har dåligt samvete!

Med en känsla av att ha gjort något lite skämmigt satte jag mig i båten för att knyta på en ny abborrtafs. Sedan börjar minnet att svika mig. Jag tror dock att jag försökte knyta minst sex nanofil-knutar varav ingen höll. Nanofil är bökigt att knyta, det visste jag redan efter att ha hållit på en stund när tafsen skulle fästas senast. Men att totalt misslyckas, om och om igen, trots att jag knöt knuten rätt varje gång? Det blev svart där en liten stund innan jag gav upp och insåg att det ändå var dags att åka hem.

Nu sitter jag vid köksbordet och skriver detta med förhoppning att jag sedan kan glömma denna tur. Två bra saker kom dock ur det hela:

1. Jag hade kontakt med stor gädda och den kanske håller sig kvar i området till nästa pass
2. Vetskapen att jag aldrig kommer att köpa Nanofil igen

Om någon läsare där ute har tips om hur man lyckas knyta den där j...a bajslinan så är ni varmt välkomna att lämna en kommentar nedan och upplysa mig.

Skitfiske på er, så länge!