Långa veckor

Solen släpade sig sakta upp över horisontens dimmiga kant. Sjön låg stilla som ett nybonat golv. I dess yta speglades oktobers prakt. Brandgult, rött, orange. Plötsligt bröts stiltjen av jagade småfiskar som desperat sprätte åt olika håll, undflyende. Det var dags.

Strax efter soluppgången. En halvtimme senare var det strålande sol. :(

Idag var det en hel vecka sedan det senaste fisket. Inga konstigheter, tycker säkert många men för ett syndrom är det på tok för lång tid. Det var efter lång väntan som jag äntligen kunde lägga första driftens första kast. Klockan var strax efter sju på morgonen och det här skulle bli en bra dag, trodde jag.

SMHI hade i vanlig ordning förutspått ett felaktigt väder. Det skulle ha varit mulet och blåst 3-4 m/s östlig vind. Mellan sju och tio hade jag strålande sol och det var fullkomligt vindstilla. Under dessa tre timmar hade jag en kontakt!

Det enda resultatet av de tre första timmarna...

Vid tiotiden blev det äntligen mulet men de större gäddorna stod fortfarande och tjurade när ytan låg spegelblank. Det var vansinnigt trögt. Först provade jag Kopyto 6´´som levererade fint förra helgen. Den gav bara snipan på bilden ovan. Sedan blev det mindre tailar som Dofftail från Anchorbaits och Little Miss Ronin från Roninlures. När inte heller det dög blev det lite större gummi med Hippishake och Mcrubber i spetsen. Inget fungerade.
Svartzonker spöet lades ned och FKP GEAR Draugen åkte fram. Det blev till att söka abborre en stund. Efter att ha krokat några små randiga så började ett sniprace på 3´´Kopyton. Sex-sju smågäddor blev avkrokade där ingen vägde mer än kilot. Varje gång tänkte jag; ooh, kanske en finare borre innan jag snabbt insåg att det var ännu en snipa. Vad fan!!?

Efter fem timmar började jag att ledsna och tog en välbehövlig kafferast. Frusna fingrar värmdes mot den varma koppen och från ingenstans började det plötsligt att blåsa. Snabbt tog jag mig till ett hett ställe i närheten för att passa på ifall vinden skulle dö ut lika fort igen. Jag drog på en röd Mctail med pearlvit bigtail bakom och fiskade av en fin vasskant. Ett enda hugg till skulle denna fisketur bjuda på och det var en vildsint 3,5:a som käkade Mctailen. Den fisken krokade av sig själv när jag höll i tafsen och hamnade därför inte på kort.

Skönt att ha varit ute igen men samtidigt surt att det var så vansinnigt trögfiskat. Nu när fiske i veckorna knappt är möjligt för mig längre och vintern närmar sig vill man ju hinna med höstfisket innan det är för sent. Då får det fasen se till och blåsa lite nästa helg, har jag bestämt.

Skitfiske på er, så länge!