torsdag 16 oktober 2014

Blodig återkomst till ån

Som jag skrev i bloggen i söndags så är veckorna för långa mellan helgens fiskepass. Därför passade jag på att besöka den lilla å som utgör inflöde till sjön. Samma å som levererade otroligt bra gäddfiske i våras. Sedan dess har jag heller inte varit där då vattnet varit varmt, grunt och igenväxt. Nu är allt det ett minne blott.

Efter att ha skjutsat sonen till en träning skyndade jag mig vidare till ån för att kanske hinna fiska en snabbis innan det blev kolsvart. Det hanns inte med så pannlampan åkte på direkt. På beteslåset satt en LittlemissRonin från RoninLures som jag hivade iväg ut i mörkret. Eftersom det precis blivit mörkt tänkte jag att det kanske fanns en liten chans att fisken var huggvillig. Efter några kast med sakta invevning och längre vevstopp var det ändå med en viss förvåning som jag plötsligt fick göra ett mothugg. En liten men urstark gädda (runt 1,5 kilo) hade fullkomligt svalt tailbetet.  


Efter denna snabba fotografering tog jag fram kroklossaren (en sådan med pistolgrepp) och började att jobba loss den främre kroken. Därefter pillade jag loss den bakre som satt långt ned i gälarna men som tur var inte särsklit hårt. När jag lirkat loss den sista kroken gled betet ned lite och jag fångade upp den undre kroken med tången men hade nu min högra hand väldigt nära gäddans mun. Just då sprattlade den till, kom uppåt några centimeter och bet tag i insidan av mitt pekfinger. Instinktivt så rycker man ju tillbaka handen och jag kände hur fingret snittades upp mot sylvassa framtänder. Snabbt lirkade jag ur betet och släppte tillbaka gäddan som precis fått sin omedelbara hämnd. Aj, tänkte jag och tittade ned på handen som hade hunnit bli helt röd. Det är första gången någonsin som jag skadat mig på en gäddas tänder. Gälbågarna nuddar man ju lite då och då men hittills aldrig tänderna.

Jag sköljde handen hastigt i ån och virade tröjan runt fingret. Sedan tackade jag mig själv för att ha varit bror duktig och sett till att alltid ha plåster i fiskeväskan. Ni som inte redan har det; skaffa, kan starkt rekommenderas! Nedblodad och sur på mig själv packade jag ihop mindre än tio minuter efter att jag börjat. Det var ju trots allt mörkt och hundarna i bakluckan ville ut och gå också (läs; surt sa räven om rönnbären!). Shit happens! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar