"När syndromet talar har vädret ingen betydelse" (gammalt djungelordspråk)

Nu är det höstlov för fullt. Det innebär färre barn att laga mat till på den lilla byskola där jag jobbar som enda kock. Det innebär också att mina egna barn är hemma och myser och behöver inte hämtas vid tåg. Upplagt för efter-jobbet-fiske med andra ord. Men under både måndagen och tisdagen (då vädret var mer lämpligt) var schemat fullspäckat så jag fick ge mig till tåls till idag.

Tyvärr kom en tillfällig vädersvacka just denna onsdag. -6 grader i morse, fullkomligt molnfri himmel och utebliven vind. Det hindrade mig dock inte från att packa med spön och prylar i bilen innan jag åkte till jobbet. När syndromet talar har vädret ingen betydelse. Det är bara att försöka göra det bästa av situationen.

Jag jobbade in lunchen och gav mig ut på tidig eftermiddag med ca 2 timmar på mig innan mörkret. Först var jag dock tvungen att forcera ishinnan som täckte båtplatsviken...
På beteslåset inledde Syndromtailen i Golden Shiner med en guldglittrig Knorren bakom. Den i särklass bästa färgkombon i mitt hemmavatten när solen visar sig.

Men denna eftermiddag spelade det ingen roll vad som satt på beteslåset, inget fungerade. Kallraset under natten hade fått fisken helt inaktiv och bompasset var ett faktum. Det mest spännande som hände var en lätt knuff på min Syndromtail som sedan var oroväckande lätt att veva hem. En snipa (gissar jag) hade slitit av den guldglittriga Knorren och dragit. Suck!

Nu stundar fiske i skärgården till helgen. För omväxlings skull är det jag som får vara gäst och är bjuden till huvudstaden. Då står borre på schemat men gäddgrejorna följer naturligtvis med ändå. Bara för säkerhets skull.

Skitfiske på er, så länge!