När jag gick på semester i början av juli kom sommarvärmen. Obarmhärtiga 30 grader i skuggan stekte såväl hud som gräs och inte minst; förutsättningarna för gäddfiske i grunda sjöar. Mitt syndrom till trots lyckades jag inte bara att lägga fisket på hyllan utan även att helt sluta tänka fiske.
Det har förstås också att göra med det faktum att sjön gjorde mig frustrerad under juni månad. Växtligheten tog då över och manövrerade ut mig totalt. Som en dålig förlorare kastade jag fiskegrejorna i förrådet och sa till sjön: nu skiter jag i dig. Men nu har jag fått anledning att ta tillbaka de orden.
 |
| Snart, så snart ser det ut så här igen... |
Äntligen luktar det lite höst i luften när gryningen bjuder på dimma och knappa 10 plusgrader. Vindarna ökar, regnen tätnar och vips kom syndromet tillbaka som på beställning. Nu finner jag mig gå och tänka på gäddfiske mest hela tiden. Plötsligt sitter man och riggar om gummibeten som inte ens behöver riggas om, smörjer rulle som inte behöver smörjas och knyter tafsar fast det redan finns ett gäng. Gnaget i fiskenerven är åter och veckorna mellan helgpassen har blivit så där vansinnigt långa igen. Det hjälper inte ens att plöja fiskefilmer på Youtube eller att botanisera bland trådarna på Fiskesnack.
 |
| ...och kanske även så här. |
Otåligheten har återigen satt sina trekroksliknande klor i mig men det gör faktiskt inget, tvärtom. Den är bekant, trygg. Rent av jävligt efterlängtad, om jag ska vara ärlig.
Skitfiske på er, så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar