lördag 28 februari 2015

Nytt, blygsamt is-PB (på längden)

Igår skickades fiskebroder Freddan upp till Södertälje från Oskarshamn i jobbet. Istället för att åka direkt hem igen på kvällen så blev det övernattning hos mig i norduppland och ett gäddpass på isen idag.

Då Freddan vanligtvis inte kör ismete så har han heller inga spön och rullar för ändamålet. Därför blev det mina fyra spön samt sju angeldon som placerades ut på morgonkvisten. På krokarna satt bara dött agn denna dag varav knappa hälften var strömming och resten större sill. Vi hade placerat ut oss längs en vass med några få hål strandnära och resten en bit ut. Efter att ljuden av isborren ebbat ut hördes enbart skramlet av kaffetermosar, prassel från bullpapper och skitsnack över isen. Det som nu hördes genom den kraftiga blåsten, vill säga. Det var plusgrader i luften och vindriktningen var sydlig men det spelade ingen roll; det blev riktigt kallt ändå.

Freddan väntar.

Han kunde inte hitta sina broddar hemma men som gammal
alpinist fick stegjärnen åka med istället. Snacka om fäste!
Efter en och halv timmes väntan i blåsten kom dagens första fäll. Det var på ett av mina vassnära spön, laddat med sill. Väl framme vid hålet hade knappt någon lina gått ut och allt var stilla. Jag gjorde mothugg och en fisk blev krokad, som tur var. Efter ett par mindre rusningar kom en hyfsad skalle upp genom hålet.

Efter avkrokning visade det sig vara...

...nytt längd-PB från is med 103 cm. Fisken vägde ca 6 kilo.
Kort därefter fick jag nytt fäll i samma hål men sillen var borta vid mothugget. Skumt!
En liten huggperiod var igång och nästa fäll, som kom en halvtimme senare, var Freddans.

En slank fisk på 97 cm föll även den för sill.
Efter detta dog det ut och vi kunde, ganska nöjda med passet så långt, koppla av vid trangiaköket med  rykande varm gulasch. 


Det var tur att vi fick lite värmande mat i magen för sedan blev väntan lång. Freddan fick sin fisk vid 10-tiden och nästa fäll kom inte förrän 13.30. Det var på ett angeldon med sill. Linan bokstavligen sprutade av den röda plastrullen när vi kom fram till hålet. Efter att gäddan stannat gjorde jag mothugg och kände direkt att fisken bommades. Fan! Den hade vi behövt för att stärka moralen. Det konstiga var att sillen satt kvar på krokarna samt att vi inte ens kunde se några bitmärken på den! Märkligt! 

En timme senare gav vi upp trots att dagsljuset var kvar betydligt längre. Freddan skulle åka hem igen på eftermiddagen och hade dryga 40 mil att avverka. Med facit i hand var det ett trögt pass med bara fyra fäll samt två landade. Behållningen var ändå stor. Att få fiska med Freddan, se honom ta årets första gädda samt att själv peta upp längd-PB från isen var verkligen inget att klaga på.
På´t igen till nästa helg! (kanske? hoppas!)

Skitfiske på er, så länge!

  

torsdag 26 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 6

I förra kapitlet skrev jag om mitt ensidiga betesval under början av 90-talet. Hur en viss Rapala Magnum i färgen GM (green mackerel) fick nästan all tid på mitt beteslås, främst under trolling men även vid spinnfiske. Men där fanns ju förstås andra också. Här nedan syns några gamla favoriter som fortfarande ligger och dammar i Plano-lådan.

Den gamla monster-lådan...

...fylld med godbitar från förr.
Hur fina och fångstgivande de andra än må vara så var det ändå samma Rapala Magnum som en sensommareftermiddag gav ännu ett PB.

Jag och kompisen Johan var ute och trollade efter gös. Det hade varit en seg tur med enbart några gäddor upp. Vi styrde hemåt och passerade ännu en gång motorvägsbron som jag skrev om i förra inlägget. Strax efter att vobblerna passerat bron så fick jag hugg, i stort sett på samma ställe där jag tidigare fått min PB-gädda. Fisken drog med tyngd ned mot botten och jag utbrast:
-Det måste vara en stor gös!

Johan och jag blev genast nervösa och ångesten över möjligheten att tappa fisken sköljde över mig. Efter att ha drillat i någon minut började det att kännas konstigt. Den gjorde inte så mycket motstånd men ändå kändes det tungt och linan pekade ned i vattnet på precis samma ställe. Jag höll spöet helt stilla och slutade att veva. En tyngd i andra änden men sedan helt stilla. Konfunderad släppte jag efter försiktigt och tyngden var kvar men minskade. Sedan vevade jag in och då tog det stopp helt, som ett bottennapp. Jag gjorde om proceduren med samma resultat. Vad fan? Jag förstod ingenting och släppte efter mer lina igen. Plötsligt dök en stjärtspole upp bredvid båten, från ett helt annat håll än där linan gick ned i vattnet. Det var en stadig gös som enkelt kunde landas. Efter avkrokning och bonkning (som man ju ibland gjorde) förstod jag vad som hade hänt, knäppte loss betet och vevade in linan runt den stock som fisken simmat under. Linan var rejält fransad efter sin omgång med stocken men som tur var höll den och ett nytt gös-PB var ett faktum.


Den vägde 4,6 kilo och den vikten står sig än idag som min tyngsta gös. Jag har knappt fiskat gös sedan dess men det skulle vara roligt att åter prova. Synd bara att mina nuvarande vatten inte håller denna vackra (och goda) fisk.

Skitfiske på er, så länge!


tisdag 24 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 5

Jag och Freddan fiskade oss oförtrutet genom tonåren och med tiden blev både gäddor och gösar allt större. Vi lärde oss vilka beten som fungerade när och var men var dåliga på att experimentera och prova nytt. Åtminstone jag. Det är nog ingen överdrift när jag påstår att jag körde med ett och samma bete, säkert 70 % av fisketiden. Det var en grön/guld/orange Rapala Magnum, 15 cm och flytande.

Grön makrill - bästa färgen?
Anledningen till detta betesval var förstås att den levererade fisk men också för att den, en blåsig höstdag, gav mig ett saftigt gädd-PB.

Vi hade spinnfiskat vid lite vassar, öar och den enda grynnan i sjön innan vi trollade hemåt. På vägen passerade vi E4-bron och där var det ofta hett då det på södra sidan finns några djuphålor och det är ett sund som ofta samlar betesfisk. Man var dock tvungen att parera för den stock eller dylikt som det var lätt att fastna i. Det skulle vara intressant att dyka där för att se hur många hundra gamla vobblers som har samlats på den platsen.
Strax efter att vi passerade bron fick jag hugg. Mothugg och sedan helt stumt. Fan, jag sitter i stocken, hann jag tänka innan "bottennappet" gjorde ett par långsamma och blytunga huvudskakningar. Adrenalinet flödade och benen skakade under en kamp som varade i säkert fem minuter med den ganska lätta haspelutrustningen. Ett as till gädda dyker så småningom upp vid båtkanten och låter sig håvas. Glädjevrålen ekade mot bropelarna och vår första riktigt stora gädda var landad.




En bit bort satt några andra fiskare i en båt och agerade nyfikna åskådare. De fick dock komma till undsättning med hjälp att väga gäddan. Jag tror att våran våg inte räckte till eller så visade den så konstigt att vi inte kunde avgöra vikten. Hursomhelst så lånade vi våg och på den vägde gäddan 10,1 kg. Den magiska gränsen var slagen, trodde vi. Även denna fisk fick simma till de sälla jaktmarkerna och togs med hem då morsans analoga kamera inte fick vistas i båten och vi verkligen ville dokumentera gäddan. Sagt och gjort kom vi hem med fisken, vägde på korrekt hushållsvåg som visade; 9,6 kg!!!

Glädjen och besvikelsen blandades om vartannat. Gäddan var min klart största vilket var glädjande men efter att i en timmes tid trott att man gått över 10-strecket för att sedan abrupt dras tillbaka till verkligheten var hårt. Nåväl, det positiva vann så klart och mitt PB stod sig i närmare 20 år (mycket på grund av att jag knappt fiskade något under denna tid...) ända tills våren 2014 då jag knep en som var hela två hekto tyngre. Som tur är känner man ju till det här med cath and release, nuförtiden. För den damen kanske kommer på besök även denna vår? Med några hekto till på buken?

Skitfiske på er, så länge!


söndag 22 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 4

En vinter, jag minns inte vilken, anglade vi ganska mycket. På en utav dessa turer hände något som vi senare aldrig varit med om igen.

Jag och Freddan begav oss ut på blankisen med fullpackade sparkar. Det var en ganska kall dag med strålande sol. Med broddarnas hjälp sparkade vi oss till den norra delen av sjön vilket säkert tog över en halvtimme. Vi satte ut våra don (tror det var 10 st) och laddade med levande mört och knallkork.

På samma vassträcka som vi fiskade var även två andra killar i samma ålder som också fiskade mycket, Mårten och Mille. Faktiskt samma Mille som många år senare gjorde Gädda - The Movie tillsammans med Joel Abrahamsson. Tillsammans med dem fiskade vi av ett rejält område och vi fick ganska bra med gädda.

På ett utav de fäll jag hade sprang jag själv. Jag minns inte om de andra var upptagna med annan fisk eller om de bara inte orkade resa sig från fikastolen. Fisken tog ingen lina alls utan stod bara still och tjurade under isen. Jag gjorde mothugg och fisken satt. Efter ett par märkliga rusningar skymtade jag något i hålet som inte alls såg ut som en gädda. Kan det vara gös, hann jag tänka innan huvudet plötsligt syntes tydligt. En lake!!! Adrenalinet forsade genom kroppen och hjärtat bultade något vansinnigt. Precis när jag skulle ropa på de andra så skakade laken sig loss ur den ensamma trekrokens grepp. Det är inte sant. De kommer aldrig att tro mig, tänkte jag.

Mycket riktigt så var det ingen som trodde mig, inte ens Freddan.
-Lake? På levande mört, mitt på dagen, solsken och blankis, undrade Mille och Mårten.
-Mmm, visst Anders... Blir nog bra, ska du se.

Frustrerad gick jag tillbaka till hålet och riggade med en ny mört. Kort därefter fällde det i samma hål igen.
-Det är säkert samma lake, skrek jag i hopp om att få bevisa mig oskyldig. Jag stod ju trots allt anklagad för lögn alternativt felaktig syn. Jag drillade fisken som kändes likadan som den tidigare. Nu stod tre skeptiska åskadare runt mig och bevittnade när jag slutligen drog upp min första, och hittills enda, lake genom isen. Det kändes som en stor seger, i dubbel bemärkelse!



Jag har för mig att den vägde 3,6 kg men om mer rutinerade lakefiskare nu läser detta och bedömmer att den väger något annat så är jag nyfiken. Vad jag själv vägde vid denna tid vet jag inte men jackan var trång och denna händelse skedde trots allt "during the fat years" - uttrycket jag och Freddan brukar använda för att referera till denna tid.

Fortsättning följer och skitfiske på er, så länge!


fredag 20 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 3

Tonårstiden gick och vi utvecklade vårt gäddfiske, Freddan och jag. Från dragrodd med skeddrag, spinnare och Hi-Los gick vi över till trolling med Swim-Whizz, Zalt, Bomber och olika Rapalamodeller. Trollingen kom in i bilden när vi bytte motor till Mercury 2,2:an. Till skillnad mot vad jag skrev i förra kapitlet så började vi faktiskt med en rosslig Archimedes Penta som sotade igen och strulade konstant. Jag hade valt att glömma denna motor, förmodligen för att den genererade så mycket irritation.

När vi började att trolla med större beten fick vi förstås även större gäddor. Men det hela skedde mycket på måfå då vi aldrig köpte något ekolod. Inte hade vi heller någon direkt kunskap om var gäddorna stod och hur de betedde sig under de olika årstiderna. Ett riktigt lyckat pass kunde innebära 3 - 4 landade gäddor under fem timmars fiske med en topp på 3,5 - 4 kg.


En 4,5:a från vårfiske. År, okänt.

Vårt fiske kunde se så här:

Tidig vår - När isen höll på att gå i mitten av april körde vi gäddmete med flöte och levande mört i åmynningen. Direkt efter islossningen langades båten i och vi drog till en stor lekvik i norra delen av sjön och kastade av vassträckor, följt av lite trolling.

Sen vår - Då fortsatte vi ungefär som ovan.

Sommar - Under högsommaren körde vi mycket kvällar som började med jiggfiske efter abborre och gös. Därefter trollade vi hem sent på kvällen med gösvobblers efter.

Vinter - Lågsäsong för grabbarna i Knivsta men vi körde lite gäddmete med levande mört på angeldon. När fisket var dött hände det till och med att vi plockade fram pimpelspön laddade med balansare eller vertikalare men det var sällsynt och gav oss inget annat än frustration och tusenbrödersborrar.

Under våra år på Valloxen var vi även medlemmar i KsK - Knivsta sportfiskeklubb.


T-shirten ligger fortfarande i garderoben.
Denna fina klubb anordnade en del klubbtävlingar varav två per år riktades mot gädda. På en utav höstens tillställningar knep Freddan första plats med dessa två fiskar.


Och ja, detta var fortfarande före digitalkamerans tid så bonkandet levde vidare...

Fortsättning följer!

Skitfiske på er, så länge!



onsdag 18 februari 2015

Liten beteshink - på mitt sätt

Idag var det julafton. Eller man kunde åtminstone tro det när det låg en present i brevlådan. Min vän Tommy Nielsen, aka TN-Lures, hade skickat en TN-Tail som är bland det vackraste jag sett i betesväg.

Magiskt snyggt målad...
...med fin logga! ;)
För att inte glömma kuvertet.
När nu detta bete damp ned blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Min beteshink har sedan länge varit överfylld och lådorna i väskan likaså. Det var dags att fixa en ny hink och här följer några tips på hur jag gjorde.

Detta behöver du:

1. Valfri hink. Bäst är en foderkrubba från Granngården eller liknande som är djup samt rak i bakkanten. Jag gick efter principen "man tager vad man haver" och hittade en för låg 5-litershink.

2. Rostfri metalltråd. Jag använde en billig, lättböjlig men ändå stark förzinkad järntråd (1,5 mm).
3. Tänger


Så här gjorde jag:

Jag borrade hål runt hinkens kant med en borr på 2 mm. Avstånden mellan hålen beror på betenas tjocklek.


Sedan klippte jag av järntråd i ca 6 cm långa bitar. Jag tog tag med tången (nästan i mitten av biten) och böjde tillbaka.


Sedan tog jag tag i den kortare biten, ca 0,5 - 1 cm från första böjen, och böjde uppåt en gång till.


Därefter jämnade jag till det hela och plattade ihop den första böjen.

Färdig!
Efter att ha böjt till alla krokar tryckte jag ned dem i hinkens hål och böjde till dem på undersidan av borrhålen så att de inte kan ramla ur.


Sedan var det bara att fylla på med tailbeten. Fördelen med krokarna är att betena hänger friare, man sliter inte lika mycket på trekrokarna (som annars fastnar i hinkhålen) samt att betena inte fastnar lika mycket i grannbetet. Det sistnämnda gäller om man inte gör som jag och tar en för liten hink. Dessutom var min för låg så det löste jag genom att klippa ur botten.



Färdig hink...
...med tailhäng under.
Denna hink blev som ni ser inte mycket att skryta med men ni förstår principen med krokarna. När (inte om) mina Tail-beten blir fler behöver jag ändå åka och köpa en riktig foderkrubba. Men då är det bara att borra hål och flytta över krokarna. Det är ju trots allt de som tar längst tid att göra.

Lycka till och skitfiske på er, så länge!




måndag 16 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 2

Vi var fast i fisket, jag och Freddan. Timmarna på sjön var många och trots att våra föräldrar påstod att de aldrig såg till oss längre tror jag samtidigt att de tyckte det var ganska skönt. Det finns ju värre saker två tonårskillar kan syssla med, i föräldrars ögon.

Året efter vår sportfiskedebut (jag tror att det var 1988) hörde vi talas om att det fanns gös i Valloxen. En kamrat, David, och hans pappa hade visst fångat några i sjöns södra del. Jag och Freddan, som vid det här laget mest rodde drag med Hi-Los, valde en ljummen försommarkväll att kasta med spinnare och jigg utanför en liten ö. Vid denna tid hade vi hunnit skaffa oss haspelutrustning anpassad efter lättare gäddspinnfiske. Jag minns inget om spön och rullar mer än att det stod ABU på alla grejor.

Vi fiskade ett tag och jag vill minnas att vi fick lite abborrar men bara smått. Plötsligt hojtar Freddan till att han har en finare fisk, förmodligen en bra gädda. När fisken något senare kom upp till ytan kunde vi först inte förstå vad vi såg. Det var ingen gädda och den var för stor för att vara en abborre.
-Det är en gööööös, skrek Freddan varpå vi båda fick ett sådant massivt adrenalinpåslag att det uppstod kalabalik i båten. Men fisken håvades och glädjetjuten ekade över sjön.

Freddans första gös och jag med en, i dåtidens mått mätt, stor abborre.
Trots att jag gladdes åt min väns fångst minns jag också hur avundsjuk jag blev. Jag ville också få en gös men då vi nästan uteslutande fiskade efter gädda så skulle det dröja till året efter innan det var min tur.


Jag har försökt dra mig till minnes hur denna lilla gös fångades men utan resultat. Det enda jag vet med säkerhet är att jag var glad och fisken smakade utmärkt. Det mesta smakade lite väl utmärkt enligt mig vid denna tid och fiskejackan började att fyllas ut. Det var början på en tidsepok som jag och Freddan kom att kalla; the fat years. Mer om detta men framförallt om fisket under denna tid i kommande kapitel. 

Skitfiske på er, så länge!



söndag 15 februari 2015

Sol och sillar - ännu ett ispass

Klockan ringde 05.00 denna söndagsmorgon i mitten av februari. Lika tidigt som på vardagarna men det var betydligt lättare att gå upp när det vankades nytt ismetepass. Vid 06.30 mötte jag upp med Aleksander och en bekant till honom, David. Vi begav oss ut på den snötäckta isen, i sjöns norra delar där vi hittills inte provat, åtminstone inte från isen. Här finns en mycket intressant vassträcka med några hålor där djupet ändras från 1,3 meter ned till svindlande 1,8 meter. På dessa ställen har det kommit upp en del fina gäddor från båt under förra året så det var med goda förhoppningar som de 10 spöna och fyra angeldonen placerades ut.

Aleksander och David lapar sol och spanar vippor.
Förra passet hade vi ett vansinnigt trögt fiske. Teorierna om varför var då många och en av dem var att de inte var sugna på stor, död sill just den dagen. Därför garderade Aleksander upp med levande mört denna söndag medan jag envist fortsatte med mina sillar. Min teori var nämligen att vi förra helgen fiskade på samma gäddor som två veckor innan det. Återfångsten jag fick talade för det då den i princip högg i samma hål igen. De andra vi fått två veckor tidigare lät sig helt enkelt inte luras igen. Därför var vi på ny plats i morse och jag trodde fortfarande på sill. Det visade sig att sillen levererade men det var ännu en trög dag på isen.

Första fället kom mindre än tio minuter efter att alla spön var riggade och redo.

Långt in mot vassen på levande mört högg denna utmärglade fisk...

...som hade fula skador. Den saknade dessutom halva gällocket på ena
sidan och hade uppenbarligen blivit attackerad av något större.
Därefter dog det av och fortsatte så i nästan två timmar. Då var det skönt med en stubbe som stod och brann.





Vid tio-tiden fick jag fäll på ett av mina spön laddat med sill men den gäddan hade lyckats peta av betet från krokarna och dragit. Kort därefter fick David en snipa på mört och ett tredje fäll blev det inom samma kvart. Det sista kom på en av mina sillar och var en tjurig fisk på 3,5 - 4 kg och min enda för dagen.


Huggperioden var kort och sedan dog det ut igen. Då var det läge för lite korv istället.


Efter detta hände inte så mycket mer. Fyra fäll till blev det varav tre bommades och en snipa fick bli avkrokad.


Med lite snopen känsla avslutade vi ett pass som dock var mycket trevligt i den strålande solen. Ett stort plus var också att överisen bar oss till skillnad från de senaste turerna då vi plaskat fram i sörja.

Nu dröjer det nog två veckor till nästa fisketur. Då kommer fiskebroder Freddan upp för en heldag på isen. Det ser jag mycket fram emot!

Skitfiske på er, så länge!


lördag 14 februari 2015

Fiske från förr, kapitel 1

Det hela började en tidig april. Jag tror att året var 1987. Freddan hittade en gammal Ambassadeur Record i skogen med trasig vev. Han tog hem den och lagade det hela, knappt hjälpligt, med lite plastic padding. Rullen satte han på ett "burkrullespö" som jag vill minnas att han lånade av mig. Själv tänkte jag ta min egen burkrulleutrustning som tidigare enbart kastats med under loja sommardagar i Öregrunds yttre skärgård. Men av någon märklig anledning så ville jag prova det gamla flugfiskespö jag tidigare fått av farsans arbetskamrat. Till historien hör att det satt flytlina på rullen samt att de små flugor som följt med var ämnade för ädelfisk (som inte alls fanns dit vi skulle). Vi drog således iväg på ett fiskepass som senare skulle visa sig vara det första i en rad av många.

Jag och Freddan växte upp i Knivsta som ligger ca fem mil norr om huvudstaden. Vi var grannar i ett område som endast låg ett stenkast från sjön Valloxens strand. Freddans pappa ägde en plasteka och jag hade en Mercury 2,2:a som egentligen hörde till den lilla optimistjolle som hängde bakom föräldrarnas större båt i Öregrund. Vi sammanfogade dessa två och i deras sällskap spenderade vi oräkneliga timmar under de kommande sju åren. Men åter till den allra första turen.

Det var som sagt i början av april och isen låg ännu på Valloxen. Jag minns inte om vi räknade ut det själva eller om vi fick tips att mynningen till utloppsån nog var isfri. Vi tog våra spön, vars rullar var fyllda med gamla, slitna linor, samt en liten ask med morsans abborspinnare och cyklade till åmynningen. Väl där så började Freddan att kasta med reflexspinnare i själva mynningen medan jag gick 50 meter in i skogen och provade att flugfiska i ån, så där som man hade sett på film. Jag fick förstås ingenting annat än buskar och träd på mina små flugor men det dröjde inte så länge förrän Freddan lyckades. Ett avgrundsvrål hördes från åmynningen.
-Hjääälp!
-Hjääääääälp, håven! skrek Freddan så det säkert hördes över halva sjön.
Jag släppte allt, greppade håven och sprang för allt vad jag var värd. När jag kom fram till strandkanten ser jag Freddan som, på darriga ben, drillar en monstruös fisk, vilkens like vi aldrig tidigare skådat. Här sviker minnet mig, i den stundens hetta, men fisken håvades och kärleken till sportfisket var därmed född hos oss båda.


Gäddan vägde 4,2 kilo och var Freddans första. Detta var innan någon av oss ens hört talas om c&r och långt innan digitalkamera i bärbara telefoner fanns. Fisken bonkades således så att den stolta fångstmannen och hans kamrat kunde visa upp och föreviga den stora fisken. Notera rullen i bildens nederkant samt mitt flugspö som står lutat mot husväggen.
I vissa avseenden kan man kanske hävda att det "var bättre förr" men knappast i detta fall. Vi uppgraderade dock ganska snabbt vår utrustning men bonkandet fortsatte, mot bättre vetande. Mer om detta i kommande kapitel.

Skitfiske på er, så länge!





fredag 13 februari 2015

Betesfilosofi 3

Jag har svårt att förstå de gäddfiskare som i en "det var bättre förr-anda" ratar moderna beten bara för att de är just moderna. Men jag har lika svårt att förstå trendmedvetna fiskare som fnyser åt de som mest fiskar med Hi-Lo och skeddrag.

De flesta rutinerade gäddfiskare vet att allt fungerar, men vid olika tillfällen. Ett stort mörtblänk från 1981 kan utklassa en handsnidad wolfcreektail, hur snyggt målad eller hur många lager lack den än har. Och tvärtom. Det handlar förstås om vad varje individuell fiskare själv tror på och kanske framförallt; tycker det är roligt att fiska med. Sedan sitter ju oftast inte framgången i själva betet utan i tekniken med vilken betet fiskas hem. Och i fiskarens kunskap om att vara på rätt plats vid rätt tid...

En gammal trotjänare från förr...
...kontra mer moderna skapelser.
Själv är jag högst trendmedveten men det beror nog mycket på att jag fortfarande är kvar i nyhetens behag. För prick två år sedan hade jag till exempel aldrig hört ordet tailbete. Namnet är ju ganska talande så om någon frågat så hade jag kanske kunnat gissa, men jag visste inte. Jag fiskade för första gången med ett tailbete under sommaren 2013, och med en större gummishad några månader senare. Det var ju mycket roligare (tyckte jag) att fiska på detta sätt än på djupare vatten med gamla vobblers som jag gjorde förr. Samt att jag fick betydligt mer fisk. Så även om jag verkligen hängde med i gummitrenden under förra året så handlade det mest om att prova något nytt, att lära sig. 2014 var också året då jag började att lära mig mitt hemmavatten. Med facit i handen så har tailbeten, shadar och spinnerbaits funkat bäst, i den ordningen. Det kan också bero på att det är bara de tre typerna av beten jag fiskat med, i stort sett. Om jag istället skrivit hi-lo, skeddrag och swim-whizz så hade nog inte mitt fiskeresultat varit sämre. Men jag hade å andra sidan inte haft lika roligt... 

Skitfiske på er, så länge!

    

onsdag 11 februari 2015

Betestest

Det har trillat in lite nya beten på sistone. Det brukar ju kunna göra det när isen ligger. Nackdelen är att man så oerhört gärna vill testa dessa nyförvärv men den frysta ytan sätter käppar i hjulet. Då står man inför två alternativ:

1. Gilla läget och vänta till våren.
2. Hoppa in i bilen och leta upp åar med strömmande partier där isen inte fått fäste.




Jag valde givetvis alternativ nummer två och begav mig till ett sådant åparti efter jobbet idag. Betena som skulle testas var:

Holyslider från Rocknrollbaits. Betet hade en riktigt trevlig
s-kurva vid inspinning samt sida/sida vid jerk. Tokhet till våren!

Liten tail från Andreas "AL-Pikebaits" Ljungbladh. Grymt häng
vid spinnstopp och en lätt vaggande gång vid inspinning. Gillas mycket!

Conqueror från Pigg King Lures. Denna behövde ju inte testas-
jag vet redan att den är grym. Hade bara lust!

Ett stort tailbete från Tn-Lures som jag inte riktigt fått till den
gång samt djup jag velat haft, förrän nu! Helt strålande gång och vagg med paddel!

Calm Tail från Calmbaits. Sjukt snygg färgsättning, UV i botten,
bra häng och grym vaggande gång. Behöver jag säga mer?

Trevlig after-worksysselsättning, om ni frågar mig. Blev det några gäddor då, i det grunda, kalla vattnet? Svar; nej! Inte ett tecken på liv, vare sig av mindre eller större fisk. Fanns det ens någon där så låg de och tryckte. Inte gjorde det mig något, jag var överlycklig att bara få kasta lite med spinnspöt igen.

Skitfiske på er, så länge!


tisdag 10 februari 2015

Postens gröna trillar in

Isarna ligger ännu tjocka på sjöarna i min del av landet. Mildväder dagtid blandat med kallare nätter gör läget oförändrat. Jag drömmer om att vattnet i den lilla ån ska bryta sig loss ur isens obevekliga grepp men det ser ännu mörkt ut. Nu vill jag kasta spinnspö, så extremt gärna!

Tidigare har jag mer sagt det för att det hör till att säga denna årstid. Jag har visserligen menat det, men nu är det på allvar. Därför blir det ett besök till en annan å. Jag upptäckte det öppna, strömmande vattnet där nyligen och imorgon tänkte jag klämma in lite test av nya beten efter jobbet. Vattnet där är otroligt grunt och ganska kraftigt strömmande så mina förhoppningar om gäddkontakter är lika med noll. Det kvittar nästan, bara jag får kasta lite i öppet vatten och se nykomlingarna simma så blir jag nöjd. Det var med stor tillfredställelse som jag flyttade tillbaka Daiwa Lexan från ismetespöt till mitt Svartzonker spinn och bytte tillbaka till flätlina. Det kändes så "på riktigt" då, att det är nära...   

Under gårdagen trillade ett nytt grönt kuvert ned i brevlådan. Denna gång var det extratailar från bäste Fredrik "Piggkinglures" Johansson som dök upp. Jag hade beställt knorrar; fluogula, röd/glittriga, och pearl/vita med UV. Även några pearl/vita paddlar skulle följa med. Vad jag däremot inte hade räknat med var en vansinnigt snygg Conqueror, även den med UV och en grym färgsättning på ryggen. Stort tack Fredrik!

Min fru fann det tämligen ofattbart att en vuxen man, som nyligen fyllt fyrtio, kunde bli så barnsligt förtjust över en gummifisk. Men sedan har ju inte hon spinnabstinens heller...

Skitfiske på er, så länge!

lördag 7 februari 2015

Pannben och blygsamt is-PB

Jag har nyligen skrivit om sätt att stilla spinnabstinensen. Den bästa metod jag hittils funnit är tveklöst ismetet. Trots att det förstås inte är detsamma som att drilla en gädda i öppet vatten så får man ju ändå göra precis just det; drilla gädda alltså.

Därför begav jag och Aleksander oss ut tidigt imorse. På mina fötter satt skidor då det fallit 40 cm nysnö under veckan som gått. Det visade sig dock bli svårt även med dem på fötterna. Igår hade det delvis smält, lagt sig som en sörja mot kärnisen och sedan frusit lite uppe på det under natten. De 700-800 metrarna vi avverkade tog inte bara kraft utan dessvärre även värdefull gryningsfisketid.

Det var inte heller bara vi som skulle fiska denna dag utan Thomas, som jag fiskat King of Mälaren med vid två tillfällen, skulle ta med sig sin kompis John och komma från Stockholm på morgonkvisten. De dök upp strax efter oss och något senare var 19 hål roddade med sammanlagt 15 spön och 4 angeldon. På krokarna satt 12 sillar och 7 strömmingar, inga levande beten denna gång alltså. Kanske var det just detta vi föll på?

Blev mycket sådant här denna dag...

...och även sådant här. Aleksander spanar vippor.
Hittils har våra ispass gett bättre resultat för varje gång. Vi har provat nya ställen som gett utdelning. Detta pass lade vi på samma ställe som senast då det ju gav riktigt bra snittvikt på de sex fiskar som då blev avkrokade. Denna tur gick allt i motsatt riktning, fel riktning. På våra 19 hål hade vi under sex timmars mete ett fäll! Ett fäll!!! Det var dock en fin fisk som gav en rejäl fight och jag insåg en stund senare att det faktiskt var is-PB för min del.

102 cm...

...och 6,1 kg. Det visade sig, efter att ha studerat foton, att det är samma fisk som
Aleksander tog på ungefär samma ställe två veckor tidigare. C&r funkar men är säkert
också anledningen till varför den tappat i vikt. Nu ska den få vila upp sig ordentligt till våren.
Efter denna återfångst hände alltså inget mer. Vansinnigt trög dag med andra ord och vi stod alla oförstående. Var det ett fallande lufttryck? Eller skulle vi ha kört med mindre, dött agn? Kanske levande mört? Stället vi var på håller alltid fisk men hade de förflyttat sig trots kylan? Frågorna var många men svaren uteblev då det är fjärde gången någonsin som jag vinterfiskar på denna sjö. Jag vet helt enkelt inte hur gäddorna beter sig i det grunda vattnet denna årstid. Det är bara att nöta på och samla erfarenhet. Kanske blir det dags redan nästa helg? Känner jag mig själv rätt så är sannolikheten ganska stor. Men i sådant fall blir det på en ny plats igen...

Skitfiske på er, så länge!

P.s

Som tur var blev de långväga gästerna John (till vänster)
och Thomas relativt nöjda med dagen ändå, trots uteblivna
fäll. Hemgjord ärtsoppa, värmd över öppen eld
samt kanelbullar höjde moralen.