lördag 28 december 2013

Inloppet - en glädjande besvikelse


Idag tog jag mig äntligen ned till inloppet som jag rekade häromdagen. Nedfallna träd forcerades och gummijolle släpades i vass ett trettiotal meter. Väl framme såg det vansinnigt fint ut med tanke på hur mycket jag saknat synen av en vik med öppet, vindpinat vatten.


Inloppet. Lite längre ut finns viken, även den med öppet vatten.

Då jag inte fiskat i denna del av sjön tidigare hade jag mina farhågor att det skulle vara väldigt grunt. Tyvärr visade det sig stämma och min tidigare glädje utbyttes av en viss besvikelse. I vatten väl under metern med en temperatur runt fem grader står sällan stora gäddor. Efter någon vecka med relativt små gäddor i ån hade jag hoppats på de stora denna dag. Men så skulle det inte bli.





Fisket inleddes med Hippishake från Piggkinglures. Ett större gummibete för de större madamerna och en av mina gummifavoriter. Det grunda vattnet innebar dock problem trots shallow-riggning. Mycket gräs på krokarna men också några gäddor. Sammanlagt fyra upp på detta bete varav största för dagen på knappa fyra kilo. Jag hade lika många tappade och dessutom säkert sex-sju pet. De var riktigt försiktiga, gäddorna. Ett test av ny riggning visade sig också vara mindre lyckad då det sannolikt bidrog till en del tappade gäddor. 









Då gummit inte riktigt lockade gäddorna till matdags så provade jag en TN-Tail från TN-Lures istället. Nu började en riktig jädra gädd-kalabalik. Elva gäddor på mindre än en timme, från ett till tre kilo. Även med detta bete hade jag både tappad fisk och försiktiga pet. Sammanlagt femton gäddor i den grunda viken men storleken uteblev.


Största på TN-Tail, ca 3 kg
Kalabalik i viken




Kall, ganska nöjd och med lite ont i armen begav jag mig hemåt efter 2,5 timmar. Två stopp på vägen i ån gav ytterligare två gäddor i 2-kilos klassen på hippishake. En riktigt rolig tur i de små men vilda gäddornas tecken. Tack till det milda vädret för möjligheten.



torsdag 26 december 2013

Små gäddor men hårda hugg


Annandagen 2013. Smått galet att det finns isfritt vatten i norra Uppland fortfarande. Jag hade lite tid över på förmiddagen och körde ett kort rek-pass inför söndagens fiske. Planen var att ta sig fram till sjöns inlopp med hjälp av min gummijolle.



Landvägen är det omöjligt då det är stora våtmarker och vassar runt om. Efter sjösättning drev jag med strömmen en bit och fiskade av bredare partier och djuphålor. På beteslåset satt den SlimJimShad i grön/guld från TN-Lures som gav fin utdelning senaste turen när solen tittade fram. Samma väder denna morgon, alltså samma bete.

Efter ett par kast bara small en 2-kilos på stenhårt. Våldsam och hungrig som bara en gädda kan vara. Jag tuffade vidare ner längs ån och drog ett par till smågäddor runt 1,5 kilo.
Det blev bitvis riktigt trångt att ta sig fram, med grenar ut över vattnet och nedfallna träd.





Efter en dryg kilometer började jag närma mig inloppet. Förväntansfull att det skulle vara öppet vatten en bit. Att det kanske var en hel vik isfri så kasten kunde regna över något annat än en trång å. Med tanke på hur jag skriver förstår ni säkert nu att att jag inte skulle ha sådan tur.
Det var öppet vatten, en hel vik där vinden låg på. Problemet var den fördämning som fyra lutande och täta träd bildat. Det var som en ogenomtränglig mur. I frustration hoppade jag iland och skuttade mellan vasstuvor som den galna gäddfiskare jag är. Det visade sig att jag kunde dra gummijollen fyrtio meter förbi träden och på så vis nå inloppet. Eller snarare, jag kan göra det på söndag. I morse fanns inte tiden utan jag skulle hinna fiska mig tillbaka uppströms på de ställen jag hoppat över på vägen ned.

Samma SlimJim satt fortfarande på beteslåset på hemvägen och den levererade en sista gång för dagen. En riktigt argsint gädda på knappa fyra kilo slukade gummit helt.






Efter två timmars rekande på ån, "sjövägen," kan jag sammanfatta att inloppet är isfritt vilket känns lovande inför helgen. Vidare kan jag också konstatera att SlimJimShad levererar med besked. Nio gäddor på två korta turer, på samma bete. Gummit är inte ens särskilt sargat vilket är klart imponerande av gummiblandaren TN-Lures. Framförallt med tanke på att betet är ganska mjukt och följsamt med en riktigt bra gång (vilket inte brukar vara fallet med för hårt gummi). Det ska bli intressant att prova betet i större vatten där de större madamerna håller till.


söndag 22 december 2013

Nytt pass i ån


Det milda vädret fortsätter och under den gångna veckan har isen gått upp på inflödet till sjön. I fredags låg även två trevliga shadar, SlimJimShad från TN-Lures, i brevlådan. Jag blev tillfrågad att agera testfiskare av detta nya bete och tackade genast ja. En grön/guld och en lila/rosa med lite olika riggningar. En med båda krokar hängandes fria och en med främre fri och bakre fast. Detta är metoder jag provat på andra shadar med rundad buk t ex Hippishake från Piggkinglures och Lucy från Esoxgear. Det som brukar hända är att den med båda krokar fria får en något stabilare, vobblerliknande gång medan den andra riggningen gör att betet får yvigare och mer oberäkneliga rörelser. Så även med SlimJim, visade det sig.

Det yviga rörelsemönstret har gett gott resultat under hösten och blivit något av en favoritriggning. Men denna dag var det "vobblerriggen" som gav utdelning.


Jag började att fiska strax efter soluppgång. Det var mulet och regnade på ganska bra. Den lila/rosa fick inleda och jag blev mycket nöjd med betets gång. Rejält fladdrande shad och vaggande kropp. Problemet var vattnet i ån. Smältande snö och is hade förstås dragit med sig jord i vattnet och grumlat till det rejält. Antingen såg de inte betet eller så var gäddorna bara extremt sköldstela för det var dött som i graven. Efter en dryg timme utan ens ett pet började det kännas lätt hopplöst. Till historien hör att det är bara delar av ån man kommer åt från land så det började ta slut på fiskbart vatten (om man inte ville promenera 1,5 kilometer över leråker, vill säga).

Efter en kaffepaus dök plötsligt solen upp genom mörktunga moln. Då blev det byte till grön/guld med glitter i buken som fångar solljuset. Det högg i första kastet.

En 2-kilos som slukat SlimJimshad

På detta sätt fortsatte det. Sammanlagt 5 gäddor på ganska kort tid med en 3,5 - 4 kilos i topp. Samtliga på samma bete. Jag kan enbart konstatera att TN-Lures lyckats, att på första försöket, skapa ett riktigt bra gummibete med kraftigt lockande gång. Hatten av och tummen upp!


3,5 - 4 kilo på SlimJimshad










söndag 15 december 2013

Utflöde


På min nyfunna sjö ligger isen sedan en månad. Som tidigare berättat fick jag då panik och rekade samt fiskade vid sjöns inflöde. Även detta vatten frös dock snabbt i slutet på november då minusgraderna var obarmhärtiga. Resignerad fick jag inse att spinnsäsongen var över. Åtminstone trodde jag det då.

Att ta för givet att även utflödet var fryst visade sig vara en felbedömning. Här är vattnet betydligt mer strömmande samt att ett litet dammflöde finns. Lyckan är gjord nu när isen ännu inte håller för en gäddmetare.



Gummi-nörd som jag har blivit fick blå/vit Lucy från esoxgear inleda morgonen. Precis som vid fisket i inflödet högg det på allra första kastet. En köldstel 2+ och kort därefter en snipa.






Jag förflyttade mig längre norrut mot åmynningen och hittade ett par djuphålor. Fisket var riktigt trögt i det kalla vattnet med synlig betesfisk och gäddor som stod stationära vid botten men inga hugg. Efter ytterligare förflyttning och byte till en ofiskad TN-Tail högg en snipa och strax därefter en till 2+.






Det var de små fiskarnas dag men det gjorde ingenting alls. Att bara få kasta med spinnspöt igen och dessutom drilla några gäddor var värt mycket i ett fiskesyndroms ögon.




  
     

tisdag 10 december 2013

I väntan på is

Ynka fjorton dagar har gått och min abstinens är svår. Jag väntar otåligt på att isen ska bli stark nog att bära mig och ismeteutrustningen. Dessutom väntar jag på isborren. Freddan (min fiskebroder från förr) och jag köpte borren tillsammans en gång i tiden men bor nu 45 mil ifrån varandra vilket försvårar samägandet. Han skulle slänga den på posten i början av veckan så planen är premiärtur på is nästa helg  (21/12) om kylan hinner göra sitt.

Först måste jag ta mig till fiskebutiken och köpa mer tafs- och stingermaterial. En hög med trekrok också. Som tidigare berättat så är det föråldrade angeldon som gäller. Med tjock blå tråd som lina och en ensam trekrok…
Utan en rejäl upphottning är de närmast odugliga. Jag vill minnas att vi bommade en hel del hugg förr i världen. Konstigt…

Denna syn mötte mig i förra veckan. Jag hade glömt hur illa det var.


Då användandet av levande mört är ganska kontroversiellt har det blivit svårt att få tag på tydligen. Kontakter inom det norduppländska yrkesfisket har dock ordnat hel, fryst strömming som väl borde fungera fint. Några gummisnoddar vid krokinfästningen och lite snitt i köttet för luktens skull. Sedan jävlar.

Jag vill uuuuuuuut!  

söndag 1 december 2013

Nu är det över


Det jag har fasat för har nu skett. Isen är här! I början på förra veckan sjönk temperaturen en bit under nollan och även min lilla å fick en tunn hinna is. Sedan vände det och både onsdagen och torsdagen bjöd på plusgrader, vind och en del sol. På torsdagen dök det även upp en tidig julklapp i brevlådan.



TN-Tail från TN-Lures





















Ett custom-bete som skrek om att få bli testad. Med detta ofiskade nyförvärv i lådan samt två dagars plusgrader i ryggen gav jag mig ut på lördag morgon, trots att det varit 4 minus under natten. Det var ett klassiskt fall av förnekelse. Innerst inne visste jag att det fortfarande låg is. Något ett fiskesyndrom bara vägrade att acceptera. När jag närmade mig med bilen vågade jag inte riktigt titta ned mot ån utan fortsatte att lura mig själv en stund till. "Det sista som lämnar en är hoppet" - som det brukar heta.

Väl framme blev jag bryskt tvingad att inse faktum; spinnsäsongen är hjälplöst över.




Snart tar förstås isfisket över men det har aldrig varit min påse direkt. Nog för att både gäddmete och trolling kan vara jäkligt roligt (och oftast metoderna för att kroka de allra största) men spinnfisket står som i en klass för sig. Därför har jag heller inte uppgraderat ismeteutrustning på ett tag. När jag senast fiskade mycket vintertid (15 år sedan) var det angeldon med tjock, blå lina och enkel trekrok som gällde. Så även denna vinter. Inga spön, inga multirullar med line-counters. Det blir dock lite tafsfix med kanske två trekrokar istället för en…

Det kommer att bli en lång vinter.

onsdag 27 november 2013

Transportsträckor

"Livet är blott en transportsträcka till döden" - ska en gammal cyniker ha sagt. Ett fiskesyndrom skulle säga att livet är en transportsträcka fram till nästa gäddfisketur.



Missförstå mig inte; jag tycker givetvis att min familj är viktigare än fiske. Så viktig att den mycket väl kan vara själva meningen med livet. Det är bara så svårt att minnas detta när jakten på storgäddan är igång. Fiske har, likt många andra fritidsintressen, förmågan att bli mer livsstil än intresse. En livsstil som lätt övergår till beroende och tvångsmässigt beteende. Prioriteringar förändras, blir som luddiga i kanterna. Ekonomiska beslut fattas som känns fullt berättigade för sportfiskaren men som för en utomstående ter sig rent vansinniga.

- Men du har ju redan massor av beten. Den där kostar ju över 300 spänn! Du vet att ….. behöver nya gympadojjor och att vi skulle lägga undan till sparkontot den här månaden…
- Ja, men jag har ju faktiskt ingen crank i tånglake från wolfcreek…

Som sagt; vansinne. Och ändå intalar sig den beroende att det är ett berättigat inköp (alla vill väl för f-n ha en wolfcreek crank???).
Det må sannerligen vara en påfrestning att leva ihop med en sportfiskare. Åtminstone en tvångsmässig sådan, en med så kallat syndrom.

lördag 23 november 2013

Isens antågande

Norduppland, slutet på november. Hösten har varit mild än så länge men detta varsamma väder är nu på väg att vända. I min nyupptäckta sjö frös det grunda vattnet fort när det vankades minusgrader. Därför var jag igår ute och rekade vid den lilla å som utgör sjöns inlopp. Det lätt strömmande vattnet är endast fruset i kanterna och det såg riktigt bra ut.


Mitt i bild har en jagande gädda lämnat några ringar på ytan efter sig. Sannolikt samma
gädda som högg på första kastet dagen efter.   


Med lite tur har jag två veckor på mig innan isen ligger här också. Så idag (lördag) tog jag mitt svartzonkerspö och mina gummibeten under armen och provade ån för första gången. Betesvalet föll på en blå/vit Lucy från esoxgear. Den är snäppet mindre än mina övriga gummibeten och skulle nog därför passa fint i det mindre vattnet. Jag valde att börja på ett något bredare ställe där en liten bäck ansluter sig till ån. Samma ställe som på bilden ovan. På första kastet small det till ganska duktigt i spöt.





Hon kämpade fint och simmade efter avkrokning glatt vidare. Jag bytte direkt plats och fick en snipa mellan ett och två kilo, några minuter efter den på 4+. Så fortsatte det under en knapp timme. Totalt fyra snipor och den första lite större. Ett trevligt substitut nu när båten ligger på land.
Det stundande problemet är dock stort. Min hunger att utveckla det återupptäckta gäddfisket är tillsynes omättligt. Om jag får abstinens efter en vecka utan spinnfiske, hur ska jag då klara nästan fem månader!?

torsdag 21 november 2013

Hur man tillverkar en swimbait screw

Nu när vintern och den förargliga isen snart är här börjar det bli läge att pyssla inför vårfisket. Varför inte tillverka lite shallow-skruvar till alla gummibeten?

För er som ännu inte provat detta lägger jag upp en liten tutorial.







Lycka till!

tisdag 19 november 2013

Bästa turen 2013 - PB 116 cm


Söndag den 6:e oktober. Natten hade varit klar och ganska kall. Tidigt på morgonen letade sig solen upp och värmde snabbt upp vattnet. Dimslöjor svävade över ytan när kyla mötte värme. Sjön låg fullständigt spegelblank och höstens prakt färgade vattnet. Vackert som på ett vykort.

Bilden överst på denna blogg är tagen på just den morgonen. Jag var själv i båten för en 4-5 timmars tur på jakt efter 10+ gäddan. Vädret talade inte för framgång men det gjorde inget. Det var för rofyllt och vackert för att ha betydelse. Det skulle ändå visa sig att denna morgon levererade bättre fiske än jag haft på något av de tidigare passen under året med mulet och blåst. Undantaget bekräftar regeln, som det brukar heta.

Strax efter sju började jag att fiska av vasskanter och uddar. Det var otroligt mycket liv på betesfisken i ytan. Uttrycket att det kokar av fisk fick ny innebörd denna morgon. Gäddor och stora abborrar var som galna i jakten på de stora betesstimmen. Jag hade startat morgonen med shallow-riggad söderjigg, ganska sakta fiskad i det relativt kalla vattnet. Efter enbart pet på gummit, trots den stora mat-timmen, insåg jag att det var fel taktik. Snabbt byte till mindre hemgjort tailbete med svartzonkers bigtail i pearl/vit. En något snabbare och ryckigare hemtagning också. Det small direkt.

Ett stenhårt hugg, ett par tunga sug i spöt och kraftig sidorusning in bland några näckrosor som ännu inte vissnat helt efter sommaren. Det kändes tungt, riktigt tungt. Ett tag trodde jag nästan att linan fastnat bland växterna men fisken stod bara på tvären och tjurade för att snart göra ännu en rusning. Pulsen hade vid det här laget tagit över all uppfattning av tid och rum. Fullt fokus låg på fisken och på den återkommande tanken; inte lossna, inte lossna…

Efter ett par minuter kom gäddan till båten. Ohhhh, jävlar! Hon är lång, hann jag tänka innan fisken åter försvann i en sista rusning. Väl inne vid båten såg jag krokningen. En enda krok, fäst i en tunn skinnflik längst ut i mungipan. Med ett rekordsnabbt gälgrepp var hon landad och kroken släppte i samma sekund som fisken lämnade vattnet. På darrande ben lades gäddan ned i vågpåsen. Hoppas, hoppas, tänkte jag men vågen visade på fel sida om 10.

9,25 kilo vilket dock inte är långt ifrån mitt gamla vikt-PB på 9,6. Däremot tror jag att det var mitt längd-PB. 116 cm lång och ganska smal. Gäddan på 9,6 mättes aldrig men efter att ha jämfört bilder ser den kortare och tjockare ut än denna. Nåväl, det spelar ingen större roll. Min glädje var stor och jag var tvungen att dokumentera det hela i min ensamhet. Mobilen ställdes mot fören av båten och jag spelade in ett litet filmklipp.




Efter snabb release simmade hon kvickt vidare. Det hemgjorda betet blev rätt sargat av hennes omilda behandling och jag bytte till svartzonkers Mcmy, "fegisen". Efter ca tjugo minuter slog det på igen och en fin 5+ kunde landas.

5+ på Mcmy. Det framgår tydligt hur grund min lilla sjö är på de flesta ställen.
Efter höstregnen har dock vattenståndet blivit något bättre.


På denna väg fortsatte förmiddagen trots att storleken minskade efter hand. Sammanlagt sju gäddor, där den minsta vägde 2+. Lycklig ända in i märgen avslutade jag motvilligt det fiskepass som, än så länge, är det klart bästa under året. Nu ligger dessvärre isen snart så det blir en lång väntan i mörkret. En lång väntan på att få toppa 2013 års bästa spinnfisketur.





lördag 16 november 2013

King of mälaren - en gäddfiskares väg till glädjande nederlag

Okej, king of mälaren november 2013. En historia värd att berättas. En historia om engagemang och vilja som i slutändan lett till glädjande nederlag!?

Det hela började för fyra veckor sedan då jag för första gången hörde talas om tävlingen. Det där verkar ju kul, tänkte jag. Men utan vare sig anmälning eller båt med trailer verkade det smått hopplöst. Vad göra om inte annonsera intresse på fiskesnack.se och inlägg i kingofmälarens gästbok. Dagarna gick och blev sakta till veckor. Ingen hörde av sig eller visade intresse. Det blir nog avhopp i sista sekund, tänkte jag och fick rätt. Ett inlägg i gästboken! En kille som hette Thomas hade ett anmält Team och båt men avhoppade gubbar. Detta var tre dagar innan start. Jag kastade mig över telefonen och skickade sms + mail. Han ringde upp och nu jäklar var det på gång. Det fanns dock ett problem. Thomas hade mycket riktigt ett anmält Team och en båt men dessvärre ingen trailer och heller ingen bil eller körkort. Där kunde vi dock komplettera varandra väl, för det hade jag. Planen började att ta form och såg ut som följer:


  • Fiskesyndrom tar sin bil med dragkrok från norduppland och åker 12 mil till Bromma för att hyra trailer.
  • Därefter kör han till Ekerö och trailer upp Thomas båt och tar med sig densammes spön + beteshink i bilen. Han får hjälp av Thomas bror som överlämnar båt och utrustning i händerna på ett okänt fiskesyndrom som än så länge aldrig ens träffat Thomas. 
  • Sedan åker fiskesyndrom till utkanten av Sigtuna för övernattning i föräldrars sommarstuga.
  • På tävlingens morgon trailas sedan båten till Rosersbergs båtklubb (startplatsen) där Thomas möter upp.
  • Efter tävling trailas båt tillbaka till Ekerö, trailer återlämnas i Bromma och fiskesyndrom åker 12 mil hem igen.

Denna plan följdes till punkt och pricka förutom att båten i fråga aldrig ens sjösattes och brukades under tävlingen. En kvart efter att Thomas bror hjälpt mig på Ekerö ringer Thomas. Detta är vid 20-tiden kvällen innan tävling.
- Du ehhh, en snubbe ringde på mitt gästboksinlägg och undrade om jag och någon mer ville vara med i hans båt. Han verkar seriös med värsta båten, ekolod, ipilot och tävlingsmeriter (detta fanns inte i Thomas båt). Vad säger du?
- Vi kör med honom men tar med din båt, för säkerhets skull, sa jag efter en stunds fundering. 

Ett trött fiskesyndrom svängde så in vid sina föräldrars sommarstuga vid nio-tiden på kvällen. Inpackning, fotbollens andra halvlek, en öl. Detta var också tiden att finslipa taktiken, studera sjökort och eventuellt ändra de platser som tänkts ut dagarna innan. Detta moment uteblev dock då vi nu hade fått en kapten som redan hade en egen plan. Dessutom en kapten som vunnit en stor gäddfisketävling och placerat sig högt i andra. Själv var min senaste tävling KM i höstgädda, Knivsta sportfiskeklubb -92. Klart som fan man faller in i ledet…

07.10 på tävlingens morgon svänger jag in på Roserbergs båtklubb. Tio minuter senare kommer Thomas och vi letar reda på vår kapten. Jo då, han vill fortfarande ha oss i båten och den ambitiöst trailade Thomas-båten ligger kvar på land, torr. Vi packar in oss, riggar och väntar. Och väntar. Till slut släpps vi iväg vid halv nio. 110 båtar lämnar den lilla viken i sakta mak, passerar sundet och drar iväg med full kraft. 

Lugn start i viken


Innan frågade vi kaptenen om dagens taktik.
- Lite åka-båt tid och mycket bete-i-vattnet tid, sa han.
Word!, tänkte jag och kände mig redo för stordåd. Tävlingen började nio och dessförinnan fick inga beten bli blöta. Tio i nio var vid på plats för första driften. En närbelägen ö med vasspassager och djupbranter. Betesvalet var klart. Det var gummi som gällde på mitt beteslås medan Thomas och kapten mest körde tailar. På sekunden när klockan slog nio ven betena i luften. På fjärde kastet small det. En snipa på 60 cm svalde en hippishake från piggkinglures. Det hade bara gått några minuter och allt verkade förstås mycket lovande. 

Mitt monstruösa bidrag till tävlingen.

Men där hade fiskesyndrom fel. Tre personer, 6 timmar och två gäddor!!! Min på 60 och kaptens på 64 cm. Vad i helvete! Nog för att jag är orutinerad i tävlingssammanhang men jag kan ju fiska. Tröstlös mindes jag den gamla devisen;

- man ska fiska där fisken finns!

Just ja, så var det! Hur kunde vi glömma? Något mer erfaren har nu fiskesyndrom återvänt hem och är märkligt nöjd med den sämsta fisketur han haft på länge.
I vår tar jag revansch, by the way... 

   


söndag 10 november 2013

En tur man helst glömmer...


Mörka moln låg tunga över novemberhimlen. En lätt bris från sydväst fick vattnet att krusa sig. Hungrig efter en vecka sedan senaste turen gav jag mig ut, denna gång med sällskap i båten.
Detta var dagen då det bara skulle bli en 10+ i båten. Det liksom hängde i luften efter två landade 9+ på relativt kort tid. Ack så fel min magkänsla hade.




Vi började vid sjöns flaskhals, ett smalt sund där vinden legat på och där jag hittade 9,4:an förra helgen. Andra kastet och en kilossnipa nafsade, krokades i ett par sekunder för att sedan skaka sig loss och simma till friheten. Tron på dagen var i det här läget fortfarande på topp och både stort gummi och spinnflugor slängdes med självförtroende.

Vi fortsatte att drifta vassöar, uddar, djuphålor och sund med några försiktiga pet som resultat. Efter dryga två timmar utan ordentliga hugg började självförtroendet sakta minska. Det är i det läget som den stora betesbytartaktiken brukar sätta in. Ni vet när beteslåset nästan går varmare än rullen. Jag gav mig dock f-n på att nöta med samma (shallowriggad blå/pearl hippishake från piggkinglures) och som så ofta kom belöningen. Ett stenhårt hugg, bra mothugg och en skön rusning i sidled. Sedan tittade gäddan upp ur vattnet, spottade nyvässad krok ur mungipan och försvann. Gissningsvis vägde hon mellan fem och sex kilo. Det var dagen i ett nötskal, försiktiga fiskar med turen på sin sida. Men vad kan man göra, annat än att skaka av sig känslan av sin första nolltur på länge och ta nya tag.        

söndag 3 november 2013

När det blir tok med gäddfisket

En mulen och blåsig söndagseftermiddag i början på november. Förutsättningarna för höstgädda är goda och utrustningen lastas i båten med fullt hopp om stordåd. 
Vinden har blåst sydväst i snart två veckor men precis under dagen bytt till motsatt riktning. Följdaktligen ligger de betesfiskfyllda kanterna i lä. Förutsättningarna försämrades drastiskt. 

Med två timmar på mig innan mörkret förflyttade jag mig snabbt till en flaskhals i min grunda, lilla sjö. Ett sund med många, små vassöar som ofta håller fisk. Här är djupet max en meter. Tilläggas bör att sjön just nu är ca 1,7 meter som allra djupast. Vattenståndet är förstås lågt men inte ens under våren blir det djupare än 2,5 meter. En dröm för de som vill fiska gädda med fluga eller popper; det är bara att köra så länge isen inte ligger.
Betesvalet blev blå/vit Lucy från Esoxgear då den dök upp i posten i förrgår och var ofiskad.

Lucy i blå/grön/röd och klassisk blå/vit, riggade med 10/0 jiggskalle, 7,5 g och 8 cm stinger med 2/0 VMC trekrok

Då Lucy väger lite mindre än andra shadar jag fiskar med tänkte jag prova med en lätt jiggskalle istället för att shallow-rigga med swimbaitscrew och dubbla stingers som jag gör på tyngre gummi i min grunda sjö. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig utan de nafsade för mycket i vegetationen. De ska riggas om och få nya chanser utan jiggskalle.

Istället fick ett större hemgjort tailbete, riggat med svartzonkers bigtail, tid på beteslåset. Några nafs och följen men inte mer. Det var dags för taktikbyte. Lämna vinden och in på en vassklädd udde där sydvästan tryckt upp betesfisk, men som nu låg i lä efter vindomslaget. Byte av bete igen till en hippishake i blå/pearl från piggkinglures. Som jag skrivit tidigare är större gummibeten fortfarande ganska nytt för mig och jag har provat långt från alla på marknaden men hippishake är för närvarande min absoluta favorit. Även denna tur small det på så fort jag bytte till detta bete. Två kast längs udden och det sög tag i spöt något så djävulskt. Några långsamma, tunga ryck i spöt och sedan det underbara ljudet när lina dras ut från rullen trots ganska hårt ställd slirbroms. Gäddan bråkade i ett par minuter men kom sedan ganska snällt till båten. Det var en riktig höstgris! Kort men tjock som bara den. Efter en tjurrusning vid båtkanten kunde hon snabbt tas upp med ett gälgrepp och filmas med telefonen i andra näven (solofiske försvårar dokumenteringen). En enda krok satt hon fast i men denna djupt ner i svalget. Avkrokningen var gjord på tio sekunder och sedan ned i blå vågpåse som det står IKEA på. 9,4 kilo med avräknad påse och 106 cm. Så långt frid och fröjd efter en snabb hantering. Men sedan blev det tok.





När jag lyfte upp henne för snabb återsättning blödde hon något väldigt ur gällocket på höger sida. Hur fasen kunde en enda lite krok åstadkomma detta, tänkte jag och lade ned henne försiktigt i vattnet. Sedan följde en återupplivning jag aldrig varit med om. Jag låg halvt över båtkanten med en hand runt gäddans stjärtspole. Helt stilla, var vi båda. Ångesten kom krypande och den stora glädjen att ha tagit min tyngsta gädda för året var helt bortblåst när jag insåg att hon var illa däran. Gäddan blödde inget under denna tid och hon andades som gäddor ska men hon var helt slapp i kroppen, gjorde ingen ansats till att simma därifrån. Jag varken ljuger eller överdriver när jag påstår att vi höll de positionerna i över femton minuter. Äntligen stelnade hon sedan upp i kroppen, gjorde några halvlama försök att simma innan hon slutligen försvann med kraft. Jag stannade på platsen i ytterligare tio minuter, kastade några halvhjärtade kast men hade mest blicken fäst på platsen där hon simmat iväg. Det var nästan som att jag förväntade mig att få se en gul/vit gäddbuk flyta illavarslande i ytan. Men hon simmade faktiskt iväg och jag kan inget annat än att hoppas. Hoppas att hon återhämtar sig efter en mycket oturlig krokning. 

    

torsdag 31 oktober 2013

Försiktiga gäddor

Med ledigt höstlov och allt passade jag på att ta en morgontur på mitt grunda smultronställe till sjö. Solen gick upp runt sju och då satt jag redo i båten. Redan tidigt blåste det säkert 5 m/s och tunga moln täckte himlen. Förutsättningarna var riktigt goda.




Första driften blev längs ett område med mängder av "vassöar" där vinden legat på i över en vecka. Då posten levererat nya hippishakes från piggkinglures igår blev betesvalet enkelt.


Riktigt schyssta färger










Den översta på bilden, "gösen" fick inleda dagen. För tillfället, med det låga vattenståndet efter sommaren, är min sjö som djupast 1,5 meter. Därför riggar jag med swimbaitscrew (som jag tillverkar av 1,5 mm rostfri ståltråd) och dubbla stingers. Till hippishake tycker jag att en stinger på 4 cm och en på 7,5 cm funkar riktigt bra.

Fisket visade sig dock riktigt trögt denna dag. En kilos-snipa och ett par följare (varav en 5+) innan jag bytte till ljusblå/pearl (understa på bilden). Denna fick lite mer fart på gäddorna men de petade mest på gummit istället för att äta. Kanske de vill ha små mumsbitar istället för full frukost, tänkte jag och bytte till en mcmy "fegisen" som ju alltid brukar kunna leverera. Men icke. Åter till hippishake och gäddorna aktiverades igen men fortfarande inte riktigt matdags. Jag hade säkert femton kontakter men bara fem upp i båt på 2,5 timmars fiske. Förvisso ett ok antal men storleken uteblev med en 3+ i topp. Tar nya tag till helgen.







måndag 28 oktober 2013

Återträff

I helgen var det så dags igen att fiska med Freddan, min gamla team-kamrat från sjön Valloxen, Knivsta.

Han har, av märklig anledning, valt att flytta ned till Misterhult, strax söder om Västervik. Efter 50 mil med Swebus, kånkande med väskor och spötub, kom jag fram i fredags kl. 13. Snabbt ombyte och ut i skärgården med en trevlig Uttern 530 (?). Solen lös tyvärr genom molnen hela eftermiddagen och det var trögt. Freddan, som kör lättare haspel, fiskade med svartzonkers mcmy, zalt och mindre real hearing shad. Själv körde jag hårt med söderjiggen. Även hippishake från piggkinglures, mcmy och hemsnidade tailbeten fick bli blöta. Vi bombade djupuddar, grynnor och vasskanter i några timmar med magert resultat, mest snipor. När eftermiddagen blev sen hittade vi till slut en grundmar som nästan var ett inneslutet system. Solen lös och det var knappt ens krusad yta därinne. Inga vidare förutsättningar alltså. Mycket aktivitet och många nafs men endast ett fåtal upp.



Här en 3+ som föll för grundtacklad söderjigg (roddad med hemgjord swimbaitscrew och dubbla stingers)


Dag 2 var vi ute strax innan soluppgång. Vi skulle drifta av ett flak med massa grynnor och vasskanter där vinden legat på i en vecka. Mulet och blåsigt, nu jävlar! Vi provade allt; grunt, djupt, stort, litet, sakta, snabbare. Riktigt trögt, visade det sig. Vi plockade dock ett tiotal gäddor innan lunch men ingen storlek. 

Efter välbehövlig korvgrillning och kaffe provade vi öppnare vatten med djupare grynnkanter. Detta helt utan resultat. Kanske bör tillägga att vi körde utan ekolod!!! Det blir ju lite svårare då.
Vi bestämde oss till slut att återvända till den inneslutna grundmaren från dagen innan. Vi gled in med båten och möttes av en grundvik fullkomligt kokande av hungriga gäddor. Middagsperioden prickades in precis. På en dryg timme plockade vi tio gäddor där hälften var över tre kilo och största på dryga metern och 6+

Här den på 6+. Freddan tog den på blå/vit real hearing shad

Dag 3 skulle bli ett avslutande 6-timmarspass men fick aldrig ens komma igång. Freddan trillade och slog axeln ur led. Det blev sjukhus för honom och tidigare bussresa till Uppland för mig. Trist men axeln fick åtminstone komma tillbaka i rätt position. Vi siktar på bättre lycka till nästa återträff; vårfiske i min lilla grunda sjö där det simmar krokodiler.



söndag 27 oktober 2013

Jerkbait, tail eller gummi? - En oldschool-fiskares dilemma.

Som nämnt i mitt första inlägg så har jag nyligen återuppstått som pike junkie. Under mitt femtonåriga uppehåll ( som påbörjades ungefär samtidigt som jerkbaits letade sig in på den svenska marknaden) så höll jag mig inte direkt ajour med vad som hände i fiskevärlden. När ett intresse läggs på hyllan så kan det bli rejält dammigt ibland.

Ni kanske inte tror mig nu men det är med innerlig sanning som jag erkänner att det var först i maj i år som jag lärde mig om jerkbaits. En ny fiskevärld öppnade sig framför den oinsatte. Haspelutrustningen ställdes i ett undanskymt hörn och södersportfiske fick leverera jerkgrejor. Satan vad kul det här var då, tänkte jag som ett åttaårigt barn som aldrig hört talas om lego.
Gäddorna högg flitigt på den "nya" tekniken och allt var frid och fröjd. Samtidigt insåg jag att det fanns ganska mycket fiske på youtube! Det var kanalgratis, team hajmat och massa annat. En märklig figur dök upp lite här och där. En halvgalen punkgubbe som hette Svartzonker. Så hade man fått lära sig lite om tailbeten också.

Snart upptäckte jag även att det finns en uppsjö av vansinnigt duktiga betesbyggare i detta avlånga land. Om de kan så kan väl även jag, blev mottot. Ekbrädor blev till snidade beteskroppar. Form ok, viktning ok, gång riktigt bra (på vissa) men målningen! Sprayburkar från biltema i kombination med svikande tålamod och noggrannhet är inte den bästa kombon. Nåväl, de fångar dock fisk. Så länge jag inte planerar att sälja beten så är det ju bara gäddorna som ska tycka att de är fina.





Två st syndrombaits, modell större.











Strax efter att mitt ek-karvande inletts så gick jerkspöt av. Katastrof, tänkte jag men det ledde mig snabbt in på ännu en ny väg. Gummi! Stort gummi! Ett längre spinnspö inhandlades (med den halvgalna punkgubbens namn på) och jerkbaiten lades längst ned i lådan innan de knappt ens blivit blöta. Nu är det således gummi och beten med stora tailar som gäller.
Med den här takten på fiskeutveckling kör jag väl Bauer-style med big daddyspö till våren.

En gäddfiskares historia

Hej, jag heter Anders och jag har gäddsyndrom.
Redan som litet barn introducerades jag i det tillsynes oskyldiga abborr-metet. Det räckte ett tag för mig men blev, som så ofta, inkörsporten till de tyngre grejorna. I slutet av 80-talet var jag fast i gäddfiske-träsket. Hi-lo, rapala, swimwhizz - alla var de följeslagare på ruinens brant, eller åtminstone på grynnans. 

Gäddfisket hade således mig och barndomsvännen Freddan i sina omåttligt starka klor under närmare tio år framåt. Det var först när flyttahemifrånförattbörjapluggaochkanskefåetthyfsatjobb-tiden inleddes som vi lyckades bryta oss loss. Fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb hjälpte oss länge på traven med avhållsamheten. Under alla dessa femton år av uppehåll träffades vi dock två gånger per år för att släppa tyglarna och låta gäddfisket forsa genom våra utsvultna sinnen. På något märkligt sätt lyckades vi hålla intaget på denna låga nivå. Vi upptäckte att femtio mil ifrån varandra var långt och att fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb tog väldigt mycket tid. Nu är vi dessvärre framme vid mörkrets år, 2013.

I början på maj, under detta gudsförgätna år, träffades vi så för ännu en av de två årliga turerna. Det var mulet och blåsigt, gäddorna lekte för fullt i mälarens blekgula vassar. Utan att veta att dessa två dagar skulle komma att stjälpa min tillvaro, gav vi oss ut. Jag var åter fast. Klorna, med skärpa som nyvässade VMC-krokar, tog sitt evigt så hårda tag om mitt sinne. Livet är sig nu inte likt. Men jag skulle inte säga att det besvärar mig.

Hej, jag heter Anders och jag har gäddsyndrom.