Syndrom Tail levererade, om än smått

Det är onsdag men det betyder inte något senare tåg för dottern. Dessutom skulle sonen, som annars åker bussen hem övriga dagar, hämtas efter Keyboard-lektion. Det gjorde just ingen skillnad alls utan jag lyckades pressa in lite åfiske efter jobbbet ändå. Det gäller ju bara att prioritera här i livet...

Ån flöt stilla genom det allt gulare åkerlandskapet, på samma ställe där jag senast lämnat henne (märkligt om hon hade flyttat sig). Det var även denna gång full eftermiddagsjakt i ytan. Betesfisk hoppade och gäddors stjärtfenor sköt fart.

Ringar efter gäddjakt

På beteslåset hamnade en blå/vit Hippishake från Pigg King Lures. Något större bete betyder större fiskar så här på hösten, hoppades jag. Nu vet jag av erfarenhet att de större gäddorna endast kommer upp i ån inför leken men man kan ju, som sagt, alltid hoppas. Trots fortsatt aktivitet i vattnet så vägrade gäddorna att luras. Vare sig Hippishake, SlimJim Shad, McManus Tail eller Lucy dög. Efter en dryg halvtimmes fiske åkte en vältuggad Syndrom Tail på (den som jag ibland kallar PB-Tail). Det smackade på hårt i andra kastet. En liten men urstark tvåkilos lät sig snällt krokas av.

Ett par kast senare upprepades proceduren med en i stort sett identisk fisk. Mitt hemsnidade bete levererade igen och det känns riktigt kul. I vinter ska jag nog ta och snida några till, om jag nu lyckas att återskapa samma form och viktning som på PB-Tailen. 

Precis efter avkrokning nummer två så ljöd det alarm som jag tidigare ställt på telefonen. Signalen betydde; packa ihop och hämta din dotter! Lätt besviken plockade jag in prylarna i bilen precis som det börjat att hugga. Nåväl, det är bara att göra som vanligt; samla tålamod till helgens bravader.

Skitfiske på er, så länge!