Att leka med maten

Vid platsen där min lånebåt ligger bor en äldre dam. En dag för några veckor sedan när jag packade i utrustningen i båten kom hon ned till stranden för att hälsa.
- Hej! Jaså, det är du som leker med maten, konstaterade hon med en vänlig men samtidigt allvarsam ton.
- Eeeh, ja det kan man väl säga, svarade jag tveksamt.

Leker med maten? Jag förstår naturligtvis vad hon menade. Att i äldre tider när välfärden ännu inte var ett begrepp kunde man inte unna sig "lyxen" att kasta tillbaka fångad fisk. Men damens uttryck fick mig osökt in på ett annat spår; sportfiskeetiken.

Detta är tveklöst ett känsligt ämne. Personligen brottas jag ibland med tanken på att jag, om även ganska milt, plågar fiskar med vassa krokar och kallar det för en passion. Men jag brottas då ännu mer med ett fenomen som uppstått på sociala medier.
Hur kommer det sig att vi sportfiskare reagerar så starkt på blödande fiskar? Ibland ser man en sportfiskare som håller upp en gädda på vilken det rinner blod ur gällocket. I kommentarsfältet under bilden kan man därefter finna något märkligt. Hur andra sportfiskare ifrågasätter fiskarens hantering av gäddan och vissa sträcker sig till och med så långt att betvivla själva sportfiskeetiken. Ja, denna sportfiskeetik. Det skulle kunna bli en hel avhandling om det ämnet.

Det händer alla gäddfiskare då och då, att fisken i sin frenesi sväljer betet djupt och att krokarna sätter sig olyckligt.

Hela shaden är svald med paddeln som sticker
ut genom gällocket. Denna gädda klarade
sig dock bra och blödde inget.

I detta läge kan man givetvis bete sig på olika sätt. Antingen rycker man och sliter med sin tång eller så kan man klippa av hullingar och lirka försiktigt. Man kan lyfta upp gäddan med huggkrok och lägga i den båten eller man kan försöka ha kvar den i vattnet under avkrokningen. Det finns alltså bättre och sämre hanteringar, mer eller mindre skonsamma. De allra flesta känner ju till detta nuförtiden och gör sitt yttersta för att vara just så skonsamma som möjligt. Men blöder gör gäddorna ändå, ibland.

6-kilos från i söndags. Blodfärgat vatten droppar
ur gäddans mun...

...och vips så är det bara vatten...

Jag har själv undvikit att lägga ut blodiga bilder på bloggen. Senast från turen nu i söndags. Varför gör jag då det? Det enkla svaret är att jag själv inte tycker om att se sådana bilder. Det ser brutalt ut och innerst inne inser jag att synen av dessa bilder påminner mig om det faktum att fisken faktiskt kan skadas när jag "leker med maten". Det gäller bara att i sann sportfiskeanda se till att minimera dessa skador. För vad annars kan man göra? Sluta fiska? Skulle inte tro det.

Skitfiske på er, så länge!