Fiskesyndrom: Varm choklad med burkrulle

I denna vecka har jag pusslat in fler vardagspass än någonsin. Det beror säkert på kombinationen nyligen isfri sjö / smhi:s förutspådda kyla i början på nästa vecka. Glädje möter panik, alltså.

Denna vårsoliga eftermiddag lyckades jag lura med barnen i båten. Det är ett konststycke i sig. Sonen var med ett par gånger under förra året och lyckades knipa både gädda och abborrar. Trots relativt fångstgivande turer för honom så var fisket inget som riktigt föll på läppen. Han väljer datorn i alla lägen, nuförtiden. Dottern har jag helt felaktigt räknat bort totalt som potentiellt sällskap i båten. Hon är i en ålder där telefonsamtal med kompisar, nagellack och Instagram väger snäppet tyngre än att frysa i en liten båt där slemmiga fiskar med stora tänder kommer på besök.

Trots ovanstående hinder lyckades jag övertyga dem att följa med på en 1,5 timmes tur. Med varm choklad och smörgåsar som lockbete kommer man långt...

En ovanlig och vacker syn

Väl ute började vi att fiska av en passage som brukar hålla stadigt med fisk. Jag körde med gummi i vanlig ordning och barnen turades om att kasta med sonens lilla "burkrulle-set." Det enda bete som passade både spö och det grunda vattnet (hade ingen lust att slita upp ankaret för att ro och hämta fastvevade reflex-spinnare stup i kvarten) var en flytande gösvobbler med massa rassel.

Barnen bestämde att fem kast i var och sedan var det den andres tur. Sonen började utan resultat medan pappa Syndrom tog en liten gädda. Sonen ledsnade och ville käka mackor istället. Dottern tog över och fick sin första gädda på sjätte eller sjunde kastet.

Dotterns första gädda fotograferad av henne själv medan jag höll i spöet

Därefter nötte vi en timme till och jag fick ytterligare en liten rackare trots stort gummi. Under hela denna tid ville sonen åka hem och dottern stod koncentrerad och kastade och kastade. Hon var duktig på det också med tanke på den ringa erfarenheten. När solen började att sjunka bakom grantopparna sa jag att det var dags att åka hem och fixa middag till mamma.

- Ja, skrek sonen.

- Nej, skrek dottern. När hon sedan i bilen började att ställa massa fiskerelaterade frågor om beten och material strömmade en flod av värme genom ett syndrom-bröst. Hon undrade om jag inte hade något större spö, mer anpassat för gädda som hon kunde få låna nästa gång jag skulle ut. Nästa gång jag skulle ut?

- Vaddå, menar du att du vill följa med då?, frågade jag.

- Ja, det är klart, blev svaret.

En stolt far skriver dessa ord och gläder sig så länge det varar. Kanske varar det bara en tur till, hela hennes liv eller någonting mittemellan. Oavsett ska jag rigga lite andra spön nu som kan tänkas passa henne. Och plocka fram lite mindre beten som inte fått simma på så länge att de kanske glömt bort hur man gör?

Som avslutning bjuder jag på några fler foton som hon tog under turen.