Båten lämnade sin hamn. Vinden slet i grantopparna, lät sig inte hindras av den mur de bildade utan kastade sig vidare, ut över vattnet. Mannen i båten drog upp jackans huva över mössan. På avstånd syntes det hur han kurade ihop sig, som i ett lönlöst försök att stänga ute den kyliga nordanvinden. Vid närmare anblick kunde man också urskilja hur han plockade fram utrustning under färden. Tänger och beten, kaffe och måttband. Allt för att spara dyrbar fisketid.
Plötsligt dog motorljudet ut, ersattes av vindens vinande. Båten ankrade upp vid en vassprydd udde och mannen lyfte ett utav de spön som låg uppradade i båten. Ett större gummibete skar genom luften, flög i en vid båge för att sedan landa precis i vasskanten. Han vevade hem betet oregelbundet, små ryck och pauser. Vid båtkanten drog han betet i en halvcirkel som om han målade ett stort C i vattnet. Sedan upp med betet, droppande vatten, frispolad rulle, svingat spö. Proceduren upprepades om och om igen medan båten sakta drev utmed udden.
Ett lugn låg över mannen där han stod, djupt försjunken i tankar men samtidigt koncentrerad på fisket. Då och då lyfte han hastigt spöet i mothugg och man kunde se hur hans ansikte lös upp varje gång. Därefter följde en kort kamp där gäddans rörelser fick spöet att dansa innan fisken motstridigt tvingades till båtkanten, varpå den genast krokades av i vattnet. Denna dag verkade han inte ha någon användning av det måttband och den håv som förberetts tidigare. Det var en sådan dag bara, men när mannen, många timmar senare, styrde hemåt verkade han inte vara mindre lycklig för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar