Det var en vacker morgon denna lucialördag. Solen lös på den nyss sjösatta gummijollen och ett påpälsat syndrom skulle ut på säsongens förmodligen sista spinnpass från båt.
Förutsättningarna var inte så värst goda. Sol, stiltje, kallras under natten och det lägsta lufttrycket på länge (987). Det struntade jag fullkomligt i då det vankas kallare väder snart så detta kanske var sista chansen att ta sig ned till åmynningen. Precis som i våras tuffade jag ned längs ån med min lilla Mercury 2,2:a. Vattenståndet var lågt men det var körbart hela vägen. Åtminstone ned till träden som växt ut över vattnet strax innan mynningen. Väl på plats kunde jag konstatera att det fanns en liten "pool" med öppet vatten i inloppsviken, precis som jag hade gissat.
Det var vansinnigt grunt däremot, max 40 cm. På beteslåset hamnade en glittrig Big Mcmanus Tail som är riktigt grundgående.
Därefter provade jag den mindre Mcmanusen som jag ropade in på Karma, sedan en vanlig Hippishake, Hippishake curly, Mcrubber och slutligen blå/vit Wingman. På den sistnämnda kom dagens första och enda hugg. Ett kraftfullt sådant som ändå var halvhjärtat då gäddan snabbt skakade sig loss. Jag förflyttade mig runt i poolen och i området runt mynningen men lyckades inte locka fler gäddor trots att jag såg deras närvaro. Efter en timmes fiske skrek både frusna fingrar och kaffetarmen i kör så det fick bli fikarast.
 |
| Nybryggt kaffe i båten är ett måste i kylan. |
Medan jag satt och drack den ljuvliga, varma drycken hörde jag röster på sjön. Men, vad fasen det är ju is på hela sjön! Och väldigt svag sådan, hann jag tänka innan jag såg de två lirarna som var ute på långfärdskridskor. Isen kan inte vara mer än 3-4 cm efter veckans plusgrader men de hade vågat sig ut. Galningar, tänkte jag samtidigt som jag antog att de sa minst detsamma om mig.
Efter kaffet fiskade jag vidare en stund och provade lite olika beten och tekniker men gäddorna var som helt förfrusna. De ville inte alls äta, åtminstone inte det jag serverade. Det blev färd tillbaka upp längs ån istället. När jag kom fram till platsen där jag sjösatt inleddes en trivsam avslutning på mitt första bompass på länge.
Strandkanten består av grästuvor och vissen vass och när jag skulle gå iland kände jag med foten om det skulle bära. Japp, det här känns stadigt, tänkte jag och lade full tyngd på den vänstra foten som genast sjönk igenom tuvan och försvann ned i det iskalla vattnet. Då tyngden var lagd åt det hållet så drogs liksom resten av mig med i bara farten. Innan jag visste ordet av låg jag i ån med vatten upp till grenen men snabbt som blixten lyckades jag häva mig upp på land. Med en känsla av misslyckande drog jag upp jollen, lastade i allt i bilen och tackade tyst Pinewood för väl konstruerade byxor som förvisso var dyngsura men som inte släppt in något vatten till de underliggande delarna. Tur åtminstone att det hända i slutet av passet och inte i början. Brallorna höll vätan ute så jag passade på att fiska lite till i ån innan det var dags att åka hem. Tyvärr fanns det inga hungriga och lättlurade gäddor där heller denna lucialördag. Men jag fick ju i alla fall ta årets sista dopp. Alltid något!
Skitfiske på er, så länge!
