PB

Som så väldigt många gånger tidigare de senaste veckorna så tog jag en kort tur på sjön efter jobbet idag. Dottern behövde inte hämtning vid tåget och sonen tog bussen hem. Ingen brådska alltså och den vanliga entimmesturen blev två timmar istället.

Jag har tidigare beskrivit hur segt det varit på sistone, hur huggfrenesin inte bara avtagit utan nästan dött ut. En kombination av den ständigt starka vårsolen och för lite blåst vilket påverkar mitt grunda vatten enormt mycket. Men framförallt att leken är i full gång, givetvis.
I en och en halv timme hade jag inte ens ett pet i grejorna trots stor variation på beten, hemtagning och platser. Jag började nästan bli desperat i min strävan att knäcka koden denna tidiga vår. Vattnet är ju nytt för mig och vårfisket här (som på så många andra ställen) är bökigt. Antingen är det hundra procent på eller stendött av. Knappt några mellanting och svårt att greppa vad som påverkar.

Jag ledsnade och insåg motvilligt att det var dags att åka hem och börja med middagen. Den kalla belgiska alen i kylen lockade också, ska erkännas. Strax bortom båtplatsen sträcker sig en lång vass i vilken det finns en liten öppning, nästan som en åmynning. Det är dock ingen å utan en liten pool på fem meter i diameter som oftast är igenväxt. Jag har plockat ett par snipor där tidigare och tänkte; äh, vad fan, jag kan väl åtminstone ta en liten snipa så jag slipper nolla. Vinden hade legat på hyfsat under passet men väl där så var det spegelblankt och stark sol samt en halvmeter djupt. Kört, tänkte jag men drog på ett litet hemsnidat tailbete på beteslåset och drog några kast bortom "poolmynningen".

Mycket riktigt så högg en snipa. Jag började att packa ihop för att bege mig hemåt. Någonting fick mig dock att snegla på den där öppningen i vassen, snipstället. Ok, jag drar väl ett sista kast där då.

Smack!

Ett vansinnigt hugg följt av långsamma, kraftiga huvudskakningar. Yes, äntligen lite storlek! En loj dam kom snabbt in till båten och lät sig håvas. Jag såg direkt att det var min tyngsta gädda någonsin men inte den längsta. Ganska kort men en ruskigt grov rygg med tillhörande fet, romstinn buk. Efter en snabb och problemfri avkrokning fick hon vila medan jag sköljde ur vågpåsen och letade fram måttbandet (som visade sig ligga hemma) samt vågen. Denna jävla våg! Den köptes i ett svagt ögonblick då jag ville gå från klassisk till digital men hade ingen lust att betala så mycket. Det gör jag inte om! Vågen strular konstant och vill ibland inte starta trots nya batterier och torrt innanmäte. När den väl startar hoppar siffrorna fram och tillbaka innan man ens börjat att väga. Det var dock det enda jag hade att tillgå och på denna våg vägde gäddan 9,8 kg. Huruvida detta stämmer eller inte kommer jag nog aldrig att få reda på så därför låter jag det bero.

Det är tveklöst mitt tyngsta gädda hittills och jag är så jäkla nöjd. Det får räcka så.

Skitfiske på er, så länge!