"Livet är blott en transportsträcka till döden" - ska en gammal cyniker ha sagt. Ett fiskesyndrom skulle säga att livet är en transportsträcka fram till nästa gäddfisketur.
Missförstå mig inte; jag tycker givetvis att min familj är viktigare än fiske. Så viktig att den mycket väl kan vara själva meningen med livet. Det är bara så svårt att minnas detta när jakten på storgäddan är igång. Fiske har, likt många andra fritidsintressen, förmågan att bli mer livsstil än intresse. En livsstil som lätt övergår till beroende och tvångsmässigt beteende. Prioriteringar förändras, blir som luddiga i kanterna. Ekonomiska beslut fattas som känns fullt berättigade för sportfiskaren men som för en utomstående ter sig rent vansinniga.
- Men du har ju redan massor av beten. Den där kostar ju över 300 spänn! Du vet att ….. behöver nya gympadojjor och att vi skulle lägga undan till sparkontot den här månaden…
- Ja, men jag har ju faktiskt ingen crank i tånglake från wolfcreek…
Som sagt; vansinne. Och ändå intalar sig den beroende att det är ett berättigat inköp (alla vill väl för f-n ha en wolfcreek crank???).
Det må sannerligen vara en påfrestning att leva ihop med en sportfiskare. Åtminstone en tvångsmässig sådan, en med så kallat syndrom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar