Mörka moln låg tunga över novemberhimlen. En lätt bris från sydväst fick vattnet att krusa sig. Hungrig efter en vecka sedan senaste turen gav jag mig ut, denna gång med sällskap i båten.
Detta var dagen då det bara skulle bli en 10+ i båten. Det liksom hängde i luften efter två landade 9+ på relativt kort tid. Ack så fel min magkänsla hade.
Vi började vid sjöns flaskhals, ett smalt sund där vinden legat på och där jag hittade 9,4:an förra helgen. Andra kastet och en kilossnipa nafsade, krokades i ett par sekunder för att sedan skaka sig loss och simma till friheten. Tron på dagen var i det här läget fortfarande på topp och både stort gummi och spinnflugor slängdes med självförtroende.
Vi fortsatte att drifta vassöar, uddar, djuphålor och sund med några försiktiga pet som resultat. Efter dryga två timmar utan ordentliga hugg började självförtroendet sakta minska. Det är i det läget som den stora betesbytartaktiken brukar sätta in. Ni vet när beteslåset nästan går varmare än rullen. Jag gav mig dock f-n på att nöta med samma (shallowriggad blå/pearl hippishake från piggkinglures) och som så ofta kom belöningen. Ett stenhårt hugg, bra mothugg och en skön rusning i sidled. Sedan tittade gäddan upp ur vattnet, spottade nyvässad krok ur mungipan och försvann. Gissningsvis vägde hon mellan fem och sex kilo. Det var dagen i ett nötskal, försiktiga fiskar med turen på sin sida. Men vad kan man göra, annat än att skaka av sig känslan av sin första nolltur på länge och ta nya tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar