Tillbaka till Tailbetet

Som om mitt sug efter spinnfiske inte var nog så var jag bara tvungen att beställa ett vansinnigt snyggt tailbete från Mathias "Calmbaits" Lindh. Det är som bekant kul att köpa beten men också närmast mental terror mot sig själv att göra så när isen ligger. Betet damp ned i lådan idag och likt ett barn dagarna innan julafton kan jag nu knappt bärga mig tills det finns lite öppet vatten igen.

Orange/gul med pearl i botten - mums!

Det finns en anledning till varför jag sakta men säkert börjar att köpa på mig lite fler tailbeten. 2014 var året då jag (och många med mig) satsade mycket på gummibeten (eller kanske snarare mjukplast). Tailbeten, och gärna mindre sådana, fick relativt lite tid på beteslåset men med facit i hand var det just de som levererade årets två största fiskar på mitt hemmavatten.

Slumpbeten vid rätt tidpunkt på rätt plats, kanske ni tänker. Så har jag också tänkt men tillfällena är förstås fler då tailar har varit melodin för dagen. Sedan är det självfallet precis tvärtom ibland och det är därför man garderar sig med allt möjligt i lådorna. Men efter att ha utvärderat förra årets fiske på just "mitt" vatten är strategin klar; tailbeten åker upp på pole position och gummit får hamna bak i leden. Sedan hade jag faktiskt också tänkt att bättra på utbudet av jerkbeten i lådorna. Åtminstone sådana som kan vevjerkas med mjuk tafs. Jag hoppade ju nästan över hela den grejen när jag började fiska igen för snart två år sedan. Ett par månaders jerkfiske i ett värdelöst gäddvatten är min sammanfattade erfarenhet av denna teknik som borde ingå i arsenalen.

Så i vår blir det alltså mer trä och mindre mjukplast på beteslåset. Och trä av den enkla anledningen att det är så mycket roligare att köpa handgjorda konstverk, tillverkade i liten upplaga i någon skicklig persons lilla snickarboa, än att köpa fabrikstillverkad hårdplast från Kina. Plus att de i regel håller bättre. Och ofta simmar bättre... och att man gynnar det inhemska, småskaliga konsthantverket... mm. Ni ser; det finns bara fördelar med att beställa träbeten via Instagram (jag vågar fortfarande vägra Facebook på gott och ont). Nackdelen är väl priset och det blir plötsligt mycket pengar om man ska köpa tio stycken. Men vänder man på steken så tycker jag att man får mycket för pengarna. 300 spänn för något som det lagts så mycket tid på är egentligen ganska billigt, vid närmare eftertanke.

Vill man spara pengar så kan man ju också karva lite egna beten. Det är dessutom oerhört roligt, både att tillverka men framförallt att fånga fisk på egna grejor. Under sommaren 2013, när jag precis hade börjat fiska gädda igen, fick jag för mig att tälja lite. Först blev det några jerkbeten som blev sådär. Därefter snidade jag ett litet tailbete som, med en stor portion tur, blev riktigt bra på första försöket. Formen och viktningen lyckades få till en förföriskt rullande gång och den fångade fisk direkt.

Liten ågädda med Syndromtail i gapet.

Den kom senare att kallas Syndromtail. Jag tillverkade då två till likadana varav den ena blev misslyckad och den andra ligger och sover på en sjöbotten. Mitt högst amatörmässiga betesbyggande avslutades med några större tailbeten innan allt lades på is under sensommaren 2013.

Hälften av de större tailbetena som jag gjorde för snart två år sedan.

Samma bete som överst på förra bilden men
denna gång i sitt rätta element.

Efter att den lilla Syndromtailen (jag har numera alltså bara en) lyckades så pass bra på hemmavattnet under förra året så har jag nu tänkt mig att snickra en handfull nya rackare till egen låda. Det gäller bara att få till dem på samma sätt som förra gången vilket inte är en självklarhet nu när handlaget är ringrostigt. Jag ska göra ett försök snart, när inte isfiske, jakt, trädfällning, vedklyvning samt snickrande av kastdäck tar upp min lediga tid, vill säga.

Skitfiske på er, så länge!