Då vädret bjöd på ett par plusgrader i norduppland denna söndag, tog jag spöt på ryggen och skidade ned till ån. Jag var dit förra söndagen och konstaterade att vattnet var delvis isfritt. Dessvärre var det väldigt grunt och därmed ruskigt kallt. Jag provade då några nya beten och riggningar men tecken på marint liv syntes inte till. Gäddorna står säkert på djupet nu, där några extra plusgrader erbjuds. Förra söndagen var det fyra minus med konstant is i spöringar och linspridare som resultat. Tidsbrist gjorde också att delar av ån söderut, som är lite djupare, aldrig hann utforskas.
 |
| Vacker å genom odlingslandskapet |
 |
| Ett litet fall som får ån att hålla sig isfri trots vintern |
Annat blev det denna söndag. Två plusgrader och betydligt mer tid till förfogande. Efter en tung skidtur i blötsnö kom jag ned till ån och kunde snabbt konstatera att det tyvärr var grunt överallt. Inte ett tecken på liv syntes till. Jag kastade av ett hundratal meter utan ett pet. Det var helt enkelt ingen hemma. Istället fick det bli ett tillfälle att prova nya beten och riggningar. Till min stora glädje gick min spintail klockrent. Trots att jag använde för mjuk spinnarwire. Betet byggde jag ihop av reservdelar från trasiga, äldre beten i förra veckan. Kul!
 |
| Syndrom spintail! |
Lilla My från Roninlures fick förstås också bada och hon kommer att bli en garanterad killer i vår. Efter ett par timmar hade lusten gått ur mig och en välbehövlig kaffe fick avrunda innan det var dags att hoppa i skidpjäxorna igen.
 |
| Dagens laguppställning... |
Hemma i värmen framför datorn inser jag samma fakta som jag faktiskt gjorde redan förra helgen; spinnsäsongen ÄR över. Det gäller bara att få in det i en syndrom-skalle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar