Årets första riktiga båttur

Hittills har det blivit några korta gummijollepass i åmynningen under 2015. Idag var det äntligen dags för den första riktiga båtturen. Det var dock inte på hemmavattnet (då isen ännu ligger vid just båtplatsen) utan det var Nolsterbystrand, Östhammar som stod på menyn.

Klockan 07.30 mötte jag upp med Johan och vi begav av oss ned till den båt han fått låna av sina svärföräldrar.

En liten och vinglig havs-nymf.

Mitt fiskesug var enormt och otåligheten hängde tungt över den gråmulna morgonen. Det är också alltid med en lite pirrande känsla jag ger mig ut på skärgårdsfiske. För en utpräglad insjöfiskare känns östersjön stor, utmanande och allmänt spännande. Det är nervkittlande att ge sig ut på okända vatten men även svårt. Ingen av oss kan trakterna här och ekolod finns inte tillhands. Då är det bara att prova sig fram, på platser som rimligtvis borde hålla gädda under våren. Jag hade studerat sjökort dagarna innan och utarbetat en plan. Första anhalt var en mar. Innan den trånga kanal som leder in dit finns en liten vik där det grundar upp från fyra till två meter. I denna vik knep jag metersfisken på 7+ förra sommaren. Vi började drifta strax innan viken och sedan ned mot kanalmynningen. Det stod inga huggvilliga fiskar i det spegelblanka vattnet tyvärr utan vi rörde oss in i maren. Där inne blåste en svag bris som precis fick vattnet att krusa sig längs den östra kanten. Två meter djupt och mycket stubbvass. Det dröjde inte länge förrän dagens första hugg kom.

Kort tjockis (gäddan...) som knep en Wingman.

Strax därefter small det igen.

90+ cm och kanske 4,5 kg blev dagens största fisk, tyvärr... Även den på Wingman.

Efter denna vackra och igelprydda fisk fick Johan och jag var sin till i ungefär samma storlek som den första (Johan tog sin på en lånad SlimJim shad). Därefter dog vinden ut och huggen gjorde detsamma. Det var trögt en längre stund och det blev lunchdags istället. Ärtsoppa värmd på Trangiaköket satt som en smäck och värmde ända in i märgen. 

Kapten Johan 

Med nya krafter tog vi oss ut ur maren i andra änden och fiskade av en grundare vik. Jag bytte till en Hogshad som lurade upp en snipa i första kastet. Vi drev ned mot en grynna och jag petade in Hogshaden mellan stenen och en klippa. Två vevtag och sedan ett stenhårt hugg. Efter fem meters sidorusning stannade gäddan och gjorde några tunga huvudskakningar innan kroken lossande. Jag såg fisken vända och kunde konstatera att det var en metersfisk. Röv!

Det är alltid surt att bränna finare fiskar men det hör ju till och inget blir bättre av att gräma sig. På´t igen men resultaten uteblev under en stund. Till slut begav vi oss tillbaka samma väg vi kommit ifrån och valde att fiska av i stort sett samma sträcka som gett utdelning inne i maren en gång till. Det gav ytterligare en välmatad fisk på Hogshad.

Fem minuter senare hände det igen. Tvärstoppshugg, bottennappskänsla och sedan tunga gungningar i spöt innan linan blev olycksbådande slak. Fan, inte igen! Jo, precis så var det. Denna fisk såg jag aldrig och lika bra var väl det. De större högg oerhört försiktigt på Hogshaden så trots att den levererat blev den bortbytt till mindre gummi igen. 

Men tailbeten då, kanske ni undrar? Det var inte alls melodin denna halvtröga dag. Jag provade runt en hel del bland nya och äldre förmågor men det lockade inte ens till ett pet. Ända fram till eftermiddagens sista anhalt då en Mctail attackerades vildsint utanför en djupvass. En argsint gädda på ca 4 kg blev passets sjätte och sista att krokas av.    

Summerat var det ganska trögt men ändå helt jävla underbart. För första gången sedan början av december fick jag spinnfiska på öppet vatten större än 20x80 meter. Äntligen!

Nu stundar sjösättning av båten i hemmavattnet i början av veckan, hoppas jag. Om nu båtplatsviken behagar bli isfri tills dess.

Skitfiske på er, så länge!