På sjöarna runt omkring ligger fortfarande isen 20 cm tjock och islossningen känns långt borta. Men nu har däremot den gamla vanliga ån äntligen skakat av sig sitt istäcke.
 |
| Vacker syn |
Till min stora glädje fick därför Sz-spöt och Daiwa Lexan följa med i bilen igår morse. De hade även sällskap av några väl utvalda, nyinförskaffade tailbeten och en slider.
Efter jobbet var det med en pirrande känsla i magen som jag raskt styrde mot ån. Väl framme blev det ombyte och om det hade funnits ett VM i att byta om fort så hade jag nog haft pallchanser denna eftermiddag. Det som nästan spratt i fingrarna på mig när jag kom ned till vattnet. Det väldigt högt stående, kraftigt strömmande vattnet. Siktdjupet var något begränsat och ett nytt tailbete från Calmbaits, med sin lysande orangea färgsättning, fick inleda.
Jag fiskade mig nedströms i jakt på lugna bakvatten där de köldstela gäddorna kan stå och vila sig och vänta på byten. Tyvärr fanns det inte direkt några sådana nu när vattnet är så högt. Det blev till att fiska i det strömmande och det kändes dömt att misslyckas. Inte blev det bättre av ett ganska kraftigt regn som plötsligt dök upp (eller kanske snarare dök ned...) Mycket riktigt, jag såg inte ett tecken på liv under den timme jag fiskade av ca tvåhundra meter av ån. Det spelade som ingen roll hur fina de nya betena än var när de fick simma i tomma vatten...
Det är alltid samma visa under den riktigt tidiga våren. Innerst inne vet man att det inte är någon idé med motarbetande vattennivåer och alltför låga temperaturer men spinnabstinensens grepp är hårt och vinner varje gång. Men man låter den ju vinna för möjlightetens skull. För chansen att det en dag står en riktig monstergädda på den där "omöjliga" platsen under "omöjliga" förhållanden.
Det är också svårt att få fisk med betena i lådan, som det brukar heta...
Skitfiske på er, så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar