Fiske från förr, kapitel 1

Det hela började en tidig april. Jag tror att året var 1987. Freddan hittade en gammal Ambassadeur Record i skogen med trasig vev. Han tog hem den och lagade det hela, knappt hjälpligt, med lite plastic padding. Rullen satte han på ett "burkrullespö" som jag vill minnas att han lånade av mig. Själv tänkte jag ta min egen burkrulleutrustning som tidigare enbart kastats med under loja sommardagar i Öregrunds yttre skärgård. Men av någon märklig anledning så ville jag prova det gamla flugfiskespö jag tidigare fått av farsans arbetskamrat. Till historien hör att det satt flytlina på rullen samt att de små flugor som följt med var ämnade för ädelfisk (som inte alls fanns dit vi skulle). Vi drog således iväg på ett fiskepass som senare skulle visa sig vara det första i en rad av många.

Jag och Freddan växte upp i Knivsta som ligger ca fem mil norr om huvudstaden. Vi var grannar i ett område som endast låg ett stenkast från sjön Valloxens strand. Freddans pappa ägde en plasteka och jag hade en Mercury 2,2:a som egentligen hörde till den lilla optimistjolle som hängde bakom föräldrarnas större båt i Öregrund. Vi sammanfogade dessa två och i deras sällskap spenderade vi oräkneliga timmar under de kommande sju åren. Men åter till den allra första turen.

Det var som sagt i början av april och isen låg ännu på Valloxen. Jag minns inte om vi räknade ut det själva eller om vi fick tips att mynningen till utloppsån nog var isfri. Vi tog våra spön, vars rullar var fyllda med gamla, slitna linor, samt en liten ask med morsans abborspinnare och cyklade till åmynningen. Väl där så började Freddan att kasta med reflexspinnare i själva mynningen medan jag gick 50 meter in i skogen och provade att flugfiska i ån, så där som man hade sett på film. Jag fick förstås ingenting annat än buskar och träd på mina små flugor men det dröjde inte så länge förrän Freddan lyckades. Ett avgrundsvrål hördes från åmynningen.
-Hjääälp!
-Hjääääääälp, håven! skrek Freddan så det säkert hördes över halva sjön.
Jag släppte allt, greppade håven och sprang för allt vad jag var värd. När jag kom fram till strandkanten ser jag Freddan som, på darriga ben, drillar en monstruös fisk, vilkens like vi aldrig tidigare skådat. Här sviker minnet mig, i den stundens hetta, men fisken håvades och kärleken till sportfisket var därmed född hos oss båda.

Gäddan vägde 4,2 kilo och var Freddans första. Detta var innan någon av oss ens hört talas om c&r och långt innan digitalkamera i bärbara telefoner fanns. Fisken bonkades således så att den stolta fångstmannen och hans kamrat kunde visa upp och föreviga den stora fisken. Notera rullen i bildens nederkant samt mitt flugspö som står lutat mot husväggen.
I vissa avseenden kan man kanske hävda att det "var bättre förr" men knappast i detta fall. Vi uppgraderade dock ganska snabbt vår utrustning men bonkandet fortsatte, mot bättre vetande. Mer om detta i kommande kapitel.

Skitfiske på er, så länge!