Vikten av en snipa

En tung gråhet bäddade in morgonen. Dimman svävade över det spegelblanka vattnet medan jag lastade i utrustningen i båten. Solen gick upp vid åttatiden men det märktes knappt bakom det mulna.

Det är ytterst sällan som jag har haft bra fiske i "min" sjö när vinden uteblir. Denna dag var dessvärre inte annorlunda. Det var nästan löjligt trögt. Då vattnet är väldigt kallt nu så fiskade jag, under den första 1,5 timmen, enbart långsamt med svävande tailar i olika storlekar och färger. Resultatet? Inte ett pet! Därefter provade jag shadar, även där i diverse färger, storlekar och rörelsemönster. Under nästkommande 1,5 timmen hade jag heller inte en enda kontakt! Vad i h......? Tre timmar stendött fiske och den utlovade vinden, om än svag, visade sig aldrig. Vid det här laget började jag att bli något frustrerad.

Värt att nämna är också det faktum att jag inte såg ett enda vak under hela passet, vare sig av gädda eller betesfisk, vilket man alltid annars brukar göra. Jag nötte på i ytterligare en timme med blandade beten och lyckades till slut knipa en snipa som högg försiktigt på en blå/vit Wingman. Det blev alltså inte bom i protokollet men det var sannerligen på håret.

Inte ens min fångstgivande Syndrom Tail lyckades att leverera. 

I skrivande stund, sittandes med en kopp kaffe vid köksbordet, kommer jag inte ifrån den negativa känsla som nu formar mina ord. Vanligtvis hittar jag alltid det positiva trots trögt fiske. Glädjen i att få vara på sjön, lugnet, naturen. Men ärligt sagt är jag mest bara sur idag då det enda denna tur gav var iskalla händer och ett stukat fiskesjälvförtroende. Våga vara bitter! ;)

Hoppas att ni har/får ett mer skitaktigt fiske än vad jag hade, denna dag!