Betesfilosofi 2

Tidigare har jag skrivit lite om mina betestankar i Betesfilosofi. Där skrev jag lite löst om trender, sökarbeten och gäddans allmänna kinkighet. Sedan redogjorde jag också för vilka typer av beten som funkat hos mig under de olika årstiderna i Betesval och tekniker på mitt hemmavatten. Strategiska val baserat på djup, hastighet på inspinning, tidigare erfarenheter samt väder. Nu tänkte jag däremot belysa känslovalen och försöka besvara frågan; varför ett och samma bete kan upplevas som värdo vid ett tillfälle men grymt vid ett annat.

När jag åker ut på fiske så har jag alltid med en beteshink, fylld mest med shadar men även tailbeten. Här återfinner man A-laget, de som alltid har mest förtroende.

Utöver detta har jag också med mig fiskeväskan (en sådan vinröd/grå från Berkley som alla andra har) som innehåller fyra plastlådor. I den ena ligger massa extraprylar såsom stingers, shallowskruvar, krokar, beteslås, lekanden, fjäderringar, extratailar mm. Den andra innehåller gummibeten som kanske är dubletter eller så fick de bara inte plats i hinken och hamnade därmed på avbytarbänken. Detsamma gäller tailbetena i den tredje lådan. Den fjärde är ofta kvar hemma men fylls ibland på med några utav de beten som jag tidigare helt tagit ur spel. De som legat på det mest hemska ställe ett bete kan tänka sig; gömda i min gamla Plano-lådas obarmhärtiga mörker, djupt förvarat i ett lika mörkt förråd. Dessa förtappade spelare till beten har inte lyckats att imponera på tränaren. Eller så är det kanske snarare tränaren som inte gett dem chansen?

Här återfinns gamla vobblers från sent 80-tal blandat med några misslyckade traderaköp samt ett fåtal gummibeten som jag aldrig trott på. Det märkliga är att invånarna i denna mardrömshåla byts ut med jämna mellanrum. Beten som tidigare ratats och sedan glömts bort, upptäcks plötsligt och får förnyat förtroende. Deras plats tas istället av andra lirare som inte längre får vara med. Och så där håller det på i omgångar.

Några beten som legat i Planon. Monster teezen tycker jag har för sävlig gång, Wolfcreekshaden (vinstbete) är lite för mörk och lite för stor (vilket inte alls stämmer) för gäddorna i mitt hemmavatten och slutligen Bustern för att det är ett jerkbait och jag jerkfiskar inte. Men nu ska de hamna i fjärde lådan och åtminstone få följa med ut på sjön.

Nu är det ju givetvis så att vissa beten passar bättre under vissa årstider och kan åka fram och tillbaka likt vinter- och sommarskor. Men många utav de beten som far fram och tillbaka funkar egentligen hela säsongen. Vi har förstås alla beten vi tror på, av olika anledningar. Det är inget konstigt med det utan det märkliga är varför det ändras. Hur kommer det sig att jag kan titta på ett bete, tycka att det är kasst, förpassa det till Planon för att två månader senare stå och fiska med samma bete och tycka att det är tokhett?

Liten + stor McManus, tillhörande A-laget, tittar fram.

Det beror förstås på att jag, likt många andra, är humörsmänniska. Ibland vill jag ha en grön T-shirt med gäddtryck och äta bruna bönor med fläsk. En annan dag kanske jag hellre väljer en röd flanellskjorta och blir sugen på sushi. Om man nu bortser från de rent strategiska aspekterna som nämndes i början av texten; varför skulle då valen av beten vara annorlunda?

Ärrad krigare - Syndrom Tail (PB-Tail) tillhör ofta startfemman. 

Med detta sagt så uppmanar jag er nu att välja era beten med omsorg och ha ett riktigt skitfiske, så länge!