Bloggen fyller år

Den 27:e oktober 2013 satt jag på en skumpande buss på väg från Misterhult till Uppsala. Jag hade varit hos min gamla vapendragare Freddan och fiskat gädda i ett par dagar. Bussresan tog drygt sex timmar och hann bli rejält långtråkig. Varför inte börja skiva lite om mitt fiske, tänkte jag. Jag hade redan en profil på blogspot efter att ha skrivit där när min son var allvarligt sjuk, några år tidigare. Sagt och gjort, det blev ett första och ganska fånigt inlägg om ett syndrom.

Därefter blev det några sporadiska inlägg om mitt höstfiske på nya hemmavattnet som några tappra själar läste. Vintern kom och till spinnfiskarens stora glädje blev den mild och kort med rekordfå dagar som isen låg på sjön. 2014 års första gädda togs redan på morgonen den 1:a januari! På öppet vatten!!! Helt otroligt för att vara en uppländsk insjö.

Isen kom tyvärr tillbaka efter bara ett par dagar och lågsäsongen var ett faktum. Även bloggen lades lite på is men det var nog ingen som brydde sig om det då den knappt hade några läsare. Under januari blev det ett par utforskande besök vid sjöns utlopp med några små, köldstela gäddor som resultat.

Vid denna tid upptäckte jag att man kunde få sina blogginlägg automatiskt postade på fiskesnack.com. Dessutom såg jag att Fisheco skulle kora årets fiskeblogg på mässan. Jag insåg förstås att jag inte hade med den tävlingen att göra men det skulle tydligen lottas ut något pris bland de nominerade. Jag anmälde bloggen och det, i kombination med fiskesnack, resulterade i en tillströmning av nya läsare. Samtidigt lade jag också ut en film om hur jag riggar mitt gummi, vilken ganska många tittade på. Bloggen hade plötsligt fått lite fart.

I mitten av februari kom mildare väder tillbaka och inloppsån blev åter isfri. Gäddorna var helt galna där och högg frenetiskt i det kalla, syrerika vattnet. Efter att ha fiskat de delar av ån som nås från land provade jag att sjösätta min lilla gummijolle.

Med hjälp av den kunde jag ta mig en kilometer nedströms där ån mynnade ut i sjön. Här hade jag aldrig varit tidigare och till min stora glädje visade det sig vara en strimma öppet vatten i den enormt grunda, södervända viken vid inloppet.

Gäddorna stod som packade sillar och jag tog 45 stycken på dryga tre timmars fiske, uppdelat på två pass. I stort sett alla vägde mellan 2 - 3,5 kilo utom en 6:a och några 4:or. Riktigt rolig huggsexa som dock i slutet av andra passet väckte ett samvete som påtalade att ordet sport i sportfiske höll på att suddas ut här. Jag lät de gäddorna vara och en knapp vecka senare hade isen gått på halva sjön.

I början av mars blev hela sjön isfri, närmare sex veckor tidigare än normalt. Jag sjösatte dagen efter och inledde mitt allra första förleksfiske i denna sjö.

Vårfisket var stundvis trögt som det ju ofta är i lektider. Jag lyckades dock kroka ett nytt vikt-PB den 4:e april då leken varit igång i nästan en månad. Vid det här laget fiskade jag mycket, bloggade lika mycket och ni läsare blev fler och fler.

Strax över metern och 9,8 kg

När efterleksfisket tog över i maj månad hade jag stundvis fantastiskt fiske men överlag var det trögt. Det blev många frustrerande pass där det verkade smått omöjligt för mig att knäcka koden. En prestationsångest kom krypande trots att en sådan inte har ett dugg med avkopplingsfiske att göra. Det handlade om bloggen. Om pressen att lyckas fånga fina fiskar som i sin tur skulle fotas och pryda läsvärda blogginlägg. En press som jag lagt på mig själv men som tidigt upptäcktes och avstyrdes. Jag tog mig en funderare angående mitt fiske och bloggande. Samtidigt som jag ville fortsätta att skriva så var jag också tvungen att återfinna mitt opretantiösa, avkopplande fiske för att kunna fortsätta blogga. Upplevelsen kommer ju alltid först, sedan de nedtecknade orden. Och om det inte blir någon upplevelse blir det heller inga ord värda att läsa.
Den insikten gjorde att gnistan återfanns och det rofyllda fisket var tillbaka. Nästan tillbaka till känslan jag hade för tjugo år sedan, då Instagram och Blogspot inte ens existerade.

Frustrationen vid trögt fiske, eller till och med bompass, finns dock kvar i samma grad. Skillnaden är väl att den inte längre är bloggrelaterad. Man får inte glömma att även de allra bästa gäddfiskarna såsom Svartzonker, Thofeldt och Trumman mfl. också bommar ibland. Det är bara sällan man hör talas om de tillfällena. Den vetskapen brukar åtminstone få mig att känna mig lite bättre...

Efterleksfisket blev snart försommarfiske och de hemska näckrosorna belägrade sjön. Till en början, innan de hunnit bli täta, var de till hjälp då stora gäddor stod och gömde sig bland dem. Spinnerbaits gav flera fina metersgäddor men tiden var knapp. I slutet på juni/början av juli var det mer eller mindre ofiskbart även om jag envist gjorde några sista tappra försök. Till slut insåg jag mig besegrad av växtligheten och det blev ett uppehåll med både gäddfisket och bloggandet.

Bilden är tagen i slutet av juni. Det blev ännu värre...

Istället tog jag barnen och jiggspöet (som dammat i ett hörn under många år) under armen och begav mig ut till Öregrunds yttre skärgård med vår större motorbåt. Det blev lite tidigt morgongäddfiske men den tryckande värmen gjorde att utdelningen blev mager. Några finare fiskar fick dock bli avkrokade med en 100+ på ca 7 kg som topp under sommaren. Mest blev det Svenssonfiske, dvs. att på slöa eftermiddagar stå och jigga småabborre från skärgårdsklippor i kallingarna.

Väl hemma igen så kom plötsligt en kallfront under augusti och kylde ned det grunda vattnet på mitt hemmavatten i rask takt. Näckrosorna glesnade något och det gick faktiskt att kasta beten i sjön igen. Dock var det enbart växtskyddade grejor som gällde med spinnerbaits i spetsen. I takt med att fiskepassen ökade så gjorde blogginläggen detsamma. Bloggen, som hade slumrat ett tag, fick ny fart och ni läsare hittade tillbaka efter sommarvärmen när gäddsuget ökade för var dag. En stark längtan till hösten planterade sig hos oss alla men i synnerhet hos oss med grunda, igenväxta insjöar.

I september blev det ju en märklig sensommar igen och hösten tog några steg tillbaka. Det var fortsatt svårfiskat här hos mig men jag nötte envist på, lyckades hitta några finare fiskar och skrev om mitt fiske. Antalet bloggläsare ökade sakta men säkert och så rullade det på. Plötsligt var det oktober, glesa näckrosor, kallt i vattnet, fler större gäddor i farten och 20 000 sidvisningar på "fiskedagboken" jag skapat mindre än ett år tidigare. Så jäkla roligt att ni vill läsa om mitt fiske! Tack! Det gör nämligen skrivandet ännu roligare. Att folk faktiskt läser. Hoppas att ni vill fortsätta för min tanke är att skriva vidare. Åtminstone så länge det är så här roligt.

Tack för ett första bloggår och skitfiske på er, så länge!