Tankar från en ensamfiskare

Jag är en ensamfiskare. Inte för att jag är en enstöring eller osocial i största allmänhet utan snarare för att jag nyligen återupptagit fisket. Samt att min fiskebroder från förr, Freddan, bor utanför Oskarshamn (dryga 40 mil). Efter flytten till norduppland för drygt tre år sedan har jag inte träffat så många fiskeintresserade i närheten. Och de jag har träffat vill helst meta abborre en ljummen sommarkväll (de flesta) vilket inte riktigt passar det fiske jag vill bedriva.

Åbåten för en fiskare. Snart har all is gått, då kan äntligen den större sjösättas.

Som jag skrivit i tidigare inlägg så handlar fisket delvis om gemenskap (länk här). Om att dela både framgångar och motgångar med en båtfrände. Efter ett knappt år som ensamfiskare (med några undantagsturer då vi varit fler i båten) så måste jag erkänna att det börjar bli lite trist. Missförstå mig inte, fisket blir aldrig trist och passen blir inte kortare för att sällskap saknas men det är just det; sällskap saknas. Kanske får det bli en kontaktannons. "Ensam gäddfiskare söker"... eller något sådant. Men det känns lite konstigt att annonsera efter vänner. Partners är en annan sak och numera allmänt vedertaget med kontaktannonser på nätet. Men vänner... nä, jag vet inte. Fast å andra sidan kan man väl lika gärna ha en blinddate på sjön som på krogen? Kanske svårare att ta sig ifrån "daten" på sjön om den blir misslyckad, kan jag tänka.

Det gick ju dock bra för Johan Ruhe och Jojje. De träffades via fiskesnack, tydligen. Kan de så kan väl jag? Det får nog bli ett inlägg på fiskesnack snart. Vem vet, det kanske finns en till gäddsyndrom-skalle i Örbyhustrakten som sitter solo i en båt och guppar på något närbeläget vatten? Friskt vågat-hälften vunnet, som det brukar heta.

Skitfiske på er så länge!