När det blir tok med gäddfisket

En mulen och blåsig söndagseftermiddag i början på november. Förutsättningarna för höstgädda är goda och utrustningen lastas i båten med fullt hopp om stordåd. 

Vinden har blåst sydväst i snart två veckor men precis under dagen bytt till motsatt riktning. Följdaktligen ligger de betesfiskfyllda kanterna i lä. Förutsättningarna försämrades drastiskt. 

Med två timmar på mig innan mörkret förflyttade jag mig snabbt till en flaskhals i min grunda, lilla sjö. Ett sund med många, små vassöar som ofta håller fisk. Här är djupet max en meter. Tilläggas bör att sjön just nu är ca 1,7 meter som allra djupast. Vattenståndet är förstås lågt men inte ens under våren blir det djupare än 2,5 meter. En dröm för de som vill fiska gädda med fluga eller popper; det är bara att köra så länge isen inte ligger.

Betesvalet blev blå/vit Lucy från Esoxgear då den dök upp i posten i förrgår och var ofiskad.

Lucy i blå/grön/röd och klassisk blå/vit, riggade med 10/0 jiggskalle, 7,5 g och 8 cm stinger med 2/0 VMC trekrok

Då Lucy väger lite mindre än andra shadar jag fiskar med tänkte jag prova med en lätt jiggskalle istället för att shallow-rigga med swimbaitscrew och dubbla stingers som jag gör på tyngre gummi i min grunda sjö. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig utan de nafsade för mycket i vegetationen. De ska riggas om och få nya chanser utan jiggskalle.

Istället fick ett större hemgjort tailbete, riggat med svartzonkers bigtail, tid på beteslåset. Några nafs och följen men inte mer. Det var dags för taktikbyte. Lämna vinden och in på en vassklädd udde där sydvästan tryckt upp betesfisk, men som nu låg i lä efter vindomslaget. Byte av bete igen till en hippishake i blå/pearl från piggkinglures. Som jag skrivit tidigare är större gummibeten fortfarande ganska nytt för mig och jag har provat långt från alla på marknaden men hippishake är för närvarande min absoluta favorit. Även denna tur small det på så fort jag bytte till detta bete. Två kast längs udden och det sög tag i spöt något så djävulskt. Några långsamma, tunga ryck i spöt och sedan det underbara ljudet när lina dras ut från rullen trots ganska hårt ställd slirbroms. Gäddan bråkade i ett par minuter men kom sedan ganska snällt till båten. Det var en riktig höstgris! Kort men tjock som bara den. Efter en tjurrusning vid båtkanten kunde hon snabbt tas upp med ett gälgrepp och filmas med telefonen i andra näven (solofiske försvårar dokumenteringen). En enda krok satt hon fast i men denna djupt ner i svalget. Avkrokningen var gjord på tio sekunder och sedan ned i blå vågpåse som det står IKEA på. 9,4 kilo med avräknad påse och 106 cm. Så långt frid och fröjd efter en snabb hantering. Men sedan blev det tok.

När jag lyfte upp henne för snabb återsättning blödde hon något väldigt ur gällocket på höger sida. Hur fasen kunde en enda lite krok åstadkomma detta, tänkte jag och lade ned henne försiktigt i vattnet. Sedan följde en återupplivning jag aldrig varit med om. Jag låg halvt över båtkanten med en hand runt gäddans stjärtspole. Helt stilla, var vi båda. Ångesten kom krypande och den stora glädjen att ha tagit min tyngsta gädda för året var helt bortblåst när jag insåg att hon var illa däran. Gäddan blödde inget under denna tid och hon andades som gäddor ska men hon var helt slapp i kroppen, gjorde ingen ansats till att simma därifrån. Jag varken ljuger eller överdriver när jag påstår att vi höll de positionerna i över femton minuter. Äntligen stelnade hon sedan upp i kroppen, gjorde några halvlama försök att simma innan hon slutligen försvann med kraft. Jag stannade på platsen i ytterligare tio minuter, kastade några halvhjärtade kast men hade mest blicken fäst på platsen där hon simmat iväg. Det var nästan som att jag förväntade mig att få se en gul/vit gäddbuk flyta illavarslande i ytan. Men hon simmade faktiskt iväg och jag kan inget annat än att hoppas. Hoppas att hon återhämtar sig efter en mycket oturlig krokning.