Ni kanske inte tror mig nu men det är med innerlig sanning som jag erkänner att det var först i maj i år som jag lärde mig om jerkbaits. En ny fiskevärld öppnade sig framför den oinsatte. Haspelutrustningen ställdes i ett undanskymt hörn och södersportfiske fick leverera jerkgrejor. Satan vad kul det här var då, tänkte jag som ett åttaårigt barn som aldrig hört talas om lego.
Gäddorna högg flitigt på den "nya" tekniken och allt var frid och fröjd. Samtidigt insåg jag att det fanns ganska mycket fiske på youtube! Det var kanalgratis, team hajmat och massa annat. En märklig figur dök upp lite här och där. En halvgalen punkgubbe som hette Svartzonker. Så hade man fått lära sig lite om tailbeten också.
Snart upptäckte jag även att det finns en uppsjö av vansinnigt duktiga betesbyggare i detta avlånga land. Om de kan så kan väl även jag, blev mottot. Ekbrädor blev till snidade beteskroppar. Form ok, viktning ok, gång riktigt bra (på vissa) men målningen! Sprayburkar från biltema i kombination med svikande tålamod och noggrannhet är inte den bästa kombon. Nåväl, de fångar dock fisk. Så länge jag inte planerar att sälja beten så är det ju bara gäddorna som ska tycka att de är fina.
Två st syndrombaits, modell större.
Strax efter att mitt ek-karvande inletts så gick jerkspöt av. Katastrof, tänkte jag men det ledde mig snabbt in på ännu en ny väg. Gummi! Stort gummi! Ett längre spinnspö inhandlades (med den halvgalna punkgubbens namn på) och jerkbaiten lades längst ned i lådan innan de knappt ens blivit blöta. Nu är det således gummi och beten med stora tailar som gäller.
Med den här takten på fiskeutveckling kör jag väl Bauer-style med big daddyspö till våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar