Redan som litet barn introducerades jag i det tillsynes oskyldiga abborr-metet. Det räckte ett tag för mig men blev, som så ofta, inkörsporten till de tyngre grejorna. I slutet av 80-talet var jag fast i gäddfiske-träsket. Hi-lo, rapala, swimwhizz - alla var de följeslagare på ruinens brant, eller åtminstone på grynnans.
Gäddfisket hade således mig och barndomsvännen Freddan i sina omåttligt starka klor under närmare tio år framåt. Det var först när flyttahemifrånförattbörjapluggaochkanskefåetthyfsatjobb-tiden inleddes som vi lyckades bryta oss loss. Fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb hjälpte oss länge på traven med avhållsamheten. Under alla dessa femton år av uppehåll träffades vi dock två gånger per år för att släppa tyglarna och låta gäddfisket forsa genom våra utsvultna sinnen. På något märkligt sätt lyckades vi hålla intaget på denna låga nivå. Vi upptäckte att femtio mil ifrån varandra var långt och att fruar, barn, husdjur, villor, gårdar och jobb tog väldigt mycket tid. Nu är vi dessvärre framme vid mörkrets år, 2013.
I början på maj, under detta gudsförgätna år, träffades vi så för ännu en av de två årliga turerna. Det var mulet och blåsigt, gäddorna lekte för fullt i mälarens blekgula vassar. Utan att veta att dessa två dagar skulle komma att stjälpa min tillvaro, gav vi oss ut. Jag var åter fast. Klorna, med skärpa som nyvässade VMC-krokar, tog sitt evigt så hårda tag om mitt sinne. Livet är sig nu inte likt. Men jag skulle inte säga att det besvärar mig.
Hej, jag heter Anders och jag har gäddsyndrom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar